Why Sheffield in the first place? - undrar Annannan i Portugal. Detta får bli den första önskerubriken, lagom lätt som den är att skriva om såhär en utmattad fredagseftermiddag. Delvis kan man få svaret i det här inlägget, om bortlängtan. Jag kände en pockande och oförbiserbar längtan bort helt enkelt. Bort från Stockholm, bort från alla sammanhang där, bort från alla stressade männsikor och skramlande tunnelbanevagnar i mörkret, bort bara till nånting som jag inte visste någonting om, och som inte visste någonting om mej.
Jag visste ingenting om Sheffield, bara att Stockholms universitet sa att University of Sheffield var ett av de bästa universiteten och en trevlig stad för studenter. Jag hade varit på en studieresa till Reading året innan som en del av mina studier i engelska och pedagogik vilket var mitt första besök till England som bestod av väldigt mycket regn och väldigt många bussresor till alla möjliga skolor och ofantligt många trevliga engelska lärare och elever som helt och hållet fascinerade mej. Det var helt enkelt en så fin atmosfär som lugnade mej istället för stressade mej, som jag kände att Stockholm gjorde. Det var så lätt att få kontakt, att konversera, att utbyta ideer, det var en helt och hållet genomgripande resa, en kulturchock av det goda slaget. Detta kombinerat med bortlängtan gjorde alltså att jag hamnade i Sheffield.
När jag väl kom till hit och hade funnit mej tillrätta kändes det såhär. Efter en kvick weekend i London kommer jag ihåg att jag tänkte när svängde runt hörnet vid Victoria Rd att nu är jag hemma. Så tänkte jag då aldrig om min studentlägenhet i Sverige. Det var ett litet tecken.
7 kommentarer:
Ett äventyr är livet och mycket arbete.
Härligt att läsa!! Jag har just suttit och letat bland elva tusen bilder för att finna första svaret på din fråga ,-)
Mamma: Ja, det är många turer hit och dit :)
Elisabet: Ja, du har ju så många fina bilder, ska bli spännande att se vilka det blir!
Vilket fint inlägg.
Jag är så fascinerad av människor som har valt platser för platsernas skull, eftersom jag själv hela tiden valt för andra sakers skull. Ändå är jag verkligen en platsmänniska; kan jag inte inrätta mig så kan jag inte leva.
Jag har stått ut på två platser till dess att jag sluppit därifrån. I Porto stod jag ut till dess att jag kom hem. Jag minns verkligen också mina två hemkomstögonblick, just så som du också gör. Men det tog väldigt många fler år än det gjorde för dig.
Annannan: tack! Det är spännande med platser och hur man direkt kan få olika känslor inför dem. Edinburgh är en stad jag direkt kände mej hemma i. London däremot, nej det är för stort för mej.
Vilken härlig känsla att ha hittat hem, att vara där man borde vara!
Det är det! Men jag tror man kan känna sej hemma på flera platser än en.
Skicka en kommentar