lördag 28 februari 2009

Delfinal 4

Kvallens final blev, i och med att jag inte hade nagra direkta forvantningar, ganska njutbar. Annu en gang hade jag halften ratt - jag tippade Agnes till final och Sarah till Andra Chansen - dock ar jag valdigt glad att jag hade fel om Thorleifs men tyckte det var lite snoppligt for Sahlene och norskan att komma pa en sjunde plats. Glatt overaskad ocksa att La Voix blev en hit! Kvallens vinnare ar dock Petra Mede, rolig i tva timmar inklusive under parsen med kranglet infor Agnes andra framtradande.

Mina kommentarer under kvallens gang:

  • Agnes - hon ar inte riktigt kvinna for sin sparkdrakt. Det saknas nagot. En riktigt grym rost. Glitter i blicken. Men jag tycker battre om laten nu nar jag hor den i sin helhet. Den ar helt ok.
  • The Pilots - Nejmen det ar ju den dar irriterande finnen fran Fame Factory! Kack sang anda.
  • Susanne - Titta! Thomas DiLeva har kommit i klimakteriet.
  • Sahlene - Vad har norskan pa sej? Omatchat. Man kan inte riktigt lyssna pa sjalva sangen pa grund av att man analyserar varfor denna duo klatt sej sa klantigt. Har vaknar min man och tagar in i vardagsrummet - jag gillar norskan for hon (har en san schysst urringning) liknar ju dej, alskling, sager han. Jojo.
  • Thorleifs - jag saknar ord.
  • Sarah - hypad for ingenting. Sjunger inte sa bra ikvall heller. Laten ar trist, det spelar ingen roll hur mycket manniskan flyger. Kvallens andra DiLeva-inspirerade outfit.
  • Next 3 - ostigt, som man sager i Sverige.
  • Ernman - Grymt bra. Psycho och stiligt, ar de tva ord som uppenbarar sej. Och det ar positivt.

Sa det blir Agnes och opera i finalen. Sarah och den irriterande finska piloten till andra chansen. Jag ler at att Agnes inte heller fattar den internationella juryns funktion (vinnarintervjun). Agnes dialekt ar bara for underbar. Hon borde sjunga pa svenska i Ryssland!

Pa tal om Ryssland, har ar tva av vara kommande konkurrenters latar, Englands och Norges bidrag. Jag har skrivit om Englands lat forrut sa nu kan ni sjalva lyssna hur musikalig och enereverande den ar. Men Norges daremot, jag faller direkt! Riktigt haftig!



En vinnare?

Adjö februari

Februari - månaden då England blev snötäckt och kaos utbröt. Terrorattacker? - inga problem. Världskrig? - Fixat. Snö - Nej, där går gränsen, det går bara inte! Kollaps!

Det gick nyss en dokumentär i brittisk TV kallad The Big Freeze där snön skylldes på växthuseffekten och behandlades ungefär med samma mått och förskräckelse som en tsunami.

Mitt mest bestående minne av snön är när jag ser en bastant vårdtant utanför ett ålderdomshem sakta men bestämt gå nerför rampen till ingången strösslandes bordssalt för att få bukt med isen. Nu är det tillbaka till tryggt englandsväder: Ösregn, och himlen så mörk att kroppen bara vill sova.

Sen var det ju melodifestivaldags igen. Ingen kommer komma ihåg Englands bidrag men förhoppningsvis Sveriges, särskilt om vi skickar Thorleifs. Det vore iallafall unikt.

Jag gillar alltid februari, för att det är en kort och koncis månad. I år kändes den extra snabb för jag hade semester ett par veckor. Jag hann njuta ordentligt av både Valentin, makens födelsedag och semlor. Tänk att det redan har gått 2 månader av 2009. Håhåjaja. Och så har vi fått en hertig av Västergötland, precis vad Sverige behöver.

Nu så är det den där vemodiga tiden just mitt emellan vinter och vår då jag brukar drabbas av en släng hemlängtan. Så även i år. Titta bara på de veka modiga snödropparna och krokosarna som vågat sej upp, klart man blir lite rörd! Vi får väl säga välkommen till våren och mars månad ...

fredag 27 februari 2009

Cottage Pie och tjuvlyssning

Mycket svensk mat lagas det av mej, men idag har jag för ovanlighetens skull lagat en engelsk rätt, Cottage Pie. Engelsmän kallar ofta saker och ting för pie som inte alls är paj - fish pie är till exempel vår fiskgratäng med mos på toppen. Pie i största allmänhet är inte att rekommendera om man nu inte tycker att sylta inlindat i en tjock deg med mörkbrun pulversås runtomkring låter mumma. Däremot är efterrättspajer helt ok. Men om man vill ha matpajer som i Sverige, så ska man säga quiche, så fattar dom. Annars blir det en blöt och köttig version av paj, eller kanske just Cottage Pie som du får in på bordet ... Det blev himla gott om jag får säga det själv, jag hade lite cheddarost på toppen också, det är nog oengelskt. Ganska enkelt att fixa till, bryna en köttfärsröra, göra potatismos och gratinera i ugnen. Googla efter recept! Min version är alldeles för ogenuin.

Lite laddning inför morgondagens melodifestival blir det också förstås. Jag har lyssnat på en minut av bidragen och jisses, det blir nog årets sämsta deltävling imorgon. Tävlar gör:

  • Agnes - tröttsam låt innan minuten ens är slut. Känns gammal.
  • The Pilots - 80-talsmusik som bara måste vara ett plagiat av andra låtar.
  • Susanne - Låtar som inleds med määäääänniskobaaaarn placerar sej genast i det där särskilda facket som alltid finns i varje festival och som alltid kommer sist.
  • Sahlene - Now we're talking! Helt ok låt och tjejerna sjunger prima.
  • Thorleifs - Låter som ... ja, som Thorleifs.
  • Sarah: Jag är svag för hennes röst, men ack så trist låten var.
  • Next: Vad får man om man korsar Adam Tensta, spansk disco och smurfarna? Jo, denna trio. Nej, nej, nej, säger jag bara.
  • Erman - Inte så illa som jag hade väntat mej. Jag börjar nästan gilla den. Men det kan bero på att utbudet är så deprimerande skralt.

Anna tippar:
Agnes och Sahlene till final. Thorleifs och Sarah till Andra Chansen.
Juryn räddar bergis Erman.
Anna hoppas:
Sahlene och Erman till final. Agnes och Sarah till Andra Chansen.
Internationella jutyn kan rädda Thorleifs, haha, vilket chock om övriga Europa skulle förstå vilken musikskatt Sverige sitter och ruvar på.

Thorleifs har fått massor med bra recencioner i pressen. Vad händer med världen?

torsdag 26 februari 2009

Gubbar och gummor

Grön gubbe säger man ju när man går över gatan. Det är grön gubbe. Man säger inte det är en grön man. Det låter snarare som att en kroppsmålad grön naken karl kommer gåendes från andra sidan gatan. I England säger man green man. Det är inget konstigt just i det sammanhanget. Men i andra sammanhang saknar jag verkligen ett ord för gubbe. Ett litet snällt ord för en äldre man. Det är liksom ett viktigt bergepp. Här finns det bara old man. Eller old lady. Betyder ju inte alls samma sak. Det är inte samma grej!

Korvgubbe
Sopgubbe
Jordgubbe
Karamellgumma
Torggumma
Tvättgumma
Klok gumma
Lilla gumman
Pepparkaksgubbe
Krutgumma
Brudgum (från isländskans gumi - man)
Gubbröra
Goa gubbar

Viktiga ord och grejer! Går inte att översätta, iallafall inget bra. En gingerbread man är inte lika god som en pepparkaksgubbe. Men kom gärna med förslag!

onsdag 25 februari 2009

The Methodist Chapel



Denna mastodonta byggnad på West Street/Rockingham Lane från 1804 var en kyrka, en helt vanlig kyrka, med gravar runtomkring. Klicka på det översta fotot så ser ni skylten med byggnadsåret och titeln Methodist Chapel. Vad är det nu? Jo, en Australiensk pub, Walkabout. Gravarna? Jo, de finns kvar. Skulle hända i Sverige? Nope.

Hänryckning som hänryckning.

tisdag 24 februari 2009

The Duke of Vastergotland

Rubriken är enligt bbc, Daniel the commoners, engelska titel (Läs artikeln här). Jag tycker lite synd om honom att han måste referera till sin egen fästmö som "kronprinsessan". Hon kanske skulle svara med att referera till honom som "the commoner". Skulle roa mej. Detta klipp är snarare oroande! Snacka om repeterat. Titta på Daniels skakande fötter!

Fettisdagen!

Hoppas ni mumsat i er många semlor idag. Och tänkt på utlandssvenskarnas svåra situation och semmelbrist. Iår, liksom förra året, har jag tvingats baka mina egna semlor. Det är faktiskt inte så lätt att baka semlor. Jag skyller det mest på torrjästen som jag hatar mer och mer ju längre jag bor här. Varför har inte engelsmän färsk jäst?! Jag fattar det inte. Lussebullarna i julas blev bra med torrjäst men då var det faktiskt svensk kronjästs torrjäst speciellt för söta degar. Till semlorna använde jag engelsk torrjäst som var kass och semlorna jäste inget vidare och blev ganska platta. Men med mandelmassa och grädde gick dom ju ner ändå.
Steg ett: Skär av locken på de förhoppningsvis stora och pösiga med Kronjäst bakade semlorna, gröp ur en del av innehållet och blanda med mandelmassa och lite mjölk.

Steg två: Ha på massor av grädde.

Steg tre: Ta daa!

måndag 23 februari 2009

Brittisk TV

Jag har i helgen tittat på två underliga TV-program och en fantastisk film, Margot at the Wedding, som jag rekommenderar! Men låt oss stanna vid underlig TV.

Det första programmet heter Paris Hiltons Best British Friend och är en slags Robinson i vänskap; ett dussin ungdomar tävlar helt enkelt med varandra om vem som ska få bli Paris nya bästa vän. De tävlar om vem som kan köpa bästa presenterna, designa snyggaste klänningen (varpå Paris suckar, ne, den e inte tillräckligt rooosa, next!), vet mest om Paris och så vidare. Nästan lika underligt som själva programmet är att det finns en faktasida med väldigt mycket irrelevant statistik om programmet på wikipedia.

Jag tror nog att detta är det sjukaste jag hittills sett på TV, och eftersom jag inte vet om programmet visas i svensk TV så måste jag informera om detta. Jag tyckte Tila Tequila var hanterbart, jag har börjat vänja mej vid Ant and Decs I'm a celebrity, get me out of here! där brittiska b-kändisar äter myror och badar bland larver (inget är ändå grymmare än när Gunde skickade ner sin egen fru i ormgropen i Fångarna på Fortet, och då var jag nog bara en tio år sådär och härdad för alla kommande tv-program efter det!), och alla talangjaktsprogram. Men Paris Hilton som ska välja vem som är mest moralisk och snällast för att bli hennes kompis, alltså där har det väl ändå gått för långt?! Se en preview av nästa avsnitt här. Gänget ska skyffla ko-mockor för att imponera på Paris. Jomenvisst. Det värsta av allt är att jag ändå inte kan låta bli att titta då och då på detta gräsliga program.

Då skäms jag lite mindre för nästa program, också underligt på sitt sätt, men ändå närmare det normala. Jo, nya BeverlyHills 90210, se trailer här. Tonåringarna ser ut som att de faktiskt är sisådär 17 år (inga 35åriga Dylans) men har samma problem som förra omgången att passa in, ha snygga kläder, bleka tänderna (ALLA i de nya avsnitten har självlysande tänder), få bra betyg och samtidigt vara med i skolans Broadwaybudgetproduktion till skolmusikal. Stor humor är det att se "Kellys" nya rollprestation som skolpsykolog i rosa blus och skyhöga klackar. Då är "Brenda" mycker mer trovärdig som dramapedagog. Det är såklart inte lika bra som de gamla avsnitten, men ändå helt ok tidsfördriv. Det verkar som att producenterna tänkt på oss gamlingar för det handlar lika mycket om lärarna och föräldrarna som om tonåringarna.

Welcome back Brenda!

söndag 22 februari 2009

Skandal eller Delfinal 3

Nej, vet ni vad, jag är då inte lycklig över gårdagens slutresultat i Melodifestivalen. BWO till Andra Chansen och inte direkt till finalen? Dessutom så möter de förra veckans skandalplacering som borde gått direkt till final: Lili och Susie, i en duell i Andra Chansen. Det är de enda två intressanta bidragen hittills i hela tävlingen, och ett av dessa kommer alltså helt säkert åka ut redan innan finalen. Men jag ska inte ropa hej förrän jag hoppat över bäcken - vi har ju inte sett Thorleifs ännu. Och varför röstade ingen på Velvet? En mycket förvånande sjätteplats för henne tycker jag.

Lite kommentarer jag skrev för mej själv igår medan jag tittade på min sneda laptop all on my lonesome:

Inte helt fantastisk kvalitet på svt.se livesändning och en del hopp och stopp, men vad gör man inte för schlager ... Nu börjar det!

  1. Velvet - vilket snyggt nummer! Och jag gillar låten starkt! Klänningen, shortsen, wow.
  2. Rigo från Latin Kings - vore kul att skicka denna till Ryssland. Inte min grej alls egentligen, men om den vinner blir jag inte sur.
  3. Molly - denna låt skulle passa jättebra sjungen av hjältinnan i en Disneyfilm, flygandes på en stor rosa svan över en äng med levande blommor som plötsligt brister ut i körsång. Eller nej, till och med då skulle den vara för tråkig. Fattar inte varför alla snckar så mycket om den här låten. Shirley Clamps låt var ljusår bättre. men det e klart, Molly sjunger grymt bra.
  4. I fredags när jag hörde EMDs låt så tyckte jag inte att det var nåt större fel på den. Det var innan jag såg scenframträdandet. herregud, platt fall! Töntigt, i brist på bättre formulering. Varför hattarna? Dom ser ut som tre mellanstadiekillar på roliga timmen.
  5. Rickfors, vad gör du i denna tävling? Jag måste erkänna att jag tycker detta e en rätt bra låt, men efter de rosa hot pantsen och pojkbandet så känns det bara konstigt.
  6. Maja Gullstrands bidrag ger associationer till Galenskaparna och After Shave. Jag väntar på att nån ska komma inridandes på en struts och prata långa meningar med bara ord på B. Och jo, skinnet knottrar sej fortfarande, av obehag. Dansarna ... När hon mimar kaffekoppen. Och fönstret. Jag klarar inte mer!!!
  7. Alla alla hej och hå. Jo grekiska bidrag brukar vara populära i Eurovision. Fast då brukar dom ju komma från Grekland. Eller? Tänk om alla länder skulle skicka in bara grekiska bidrag. Kunde bli kul. Det här känns som en typisk låt som det kryllar av i Eurovision då man ofta väljer att gå på toa eller dricka kaffe. Inte Sveriges vinnarlåt.
  8. Aah, äntligen fick jag höra BWOs låt i sin helhet. Och pratsjunget störde inte så mycket. Mäktig låt, tycker jag. Nästan lite religiös ton över det hela, särskilt texten. Ljusrörsdansen är glasyren på kakan, som man säger i England.
Jag hade 50 procents rätt igen: EMD till Globen. Rigo till Andra Chansen.
Men ack så fel jag hade om Molly. Och hoppas nu att ni röstar på BWO i Andra Chansen. Men synd att de står emot Lili och Susie. De hade lätt vunnit över Carro Ugglas.

Den internationella juryn räddade ingens favorit. Suck! Nån som fattar vitsen med den juryn?

lördag 21 februari 2009

West.One

West.One, hjärtat med restauranger, nattklubbar och affärer.




Mitt i city, Devonshire Quarters, en gång en rikare förort på kullen utanför stålmeckat, nu pub och klubgatan franför andra och dessutom Hemma, vilken visas ur olika vinklar och ibland med snö!

fredag 20 februari 2009

Melodifestivalladdning!

Ännu en vecka då jag kan vara den enda (nästan) av 66 miljoner på denna ö som engagerar sej i morgondagens tredje delfinal i den svenska melodifestivalen. Mina favoriter BWO tävlar då. Jag har lyssnat på en minut av bidragen på svt.se, det borde ni också göra, detta är allvar, engagemang, kom igen!



Mitt utlåtande:

  1. BWO: Alexander Bard har kortbyxor, igen. Javisst! Bra låt, bra sväng, enkel refräng, sticker ut. BWO förtjänar att vinna nån gång, de kommer jämt tvåa. Är inte helt hundra på det mystiska pratsjunget i slutet av refrängen men det kanske ger sej när man hör hela låten?
  2. Sofia: Va? vem? varför? Är det en bönesång? Jag tänker på titeln.
  3. Maja Gullstrand: Oj herregud, det knottrar sej på armarna av irritation. Nejmen jättegulligt, säkert. Kanske andra tycker. Det var en lång minut.
  4. Mikael Rickfors: Tantrock. Kan funka. Lite finputsad Nordman.
  5. E.M.D: Det är väl inget fel på detta egentligen. Det skulle kunna vara bra om Britney Spears gjorde den. Men inget skoj i detta sammanhang. Jag vill ha lite tok i festivalen, sånt där som man bara inte kan göra någonannanstans. Som den här sången. Nej inte riktigt så illa, kanske ...
  6. Molly: Vilken oerhört klyschig text. Och musiken med. Nej, det går nog inget vidare.
  7. Rigo and the Topaz sound: Roligt! Varför inte. Eller kanske varför? Uppiggande, får jag ändå säga. Schlager-Shaggy.
  8. Velvet: Ganska ok tycker jag oväntat. Lite som Islands bidrag förra året.

Anna tippar:

BWO och E.M.D till final. Rigo och Rickfors till andra chansen.
Internationella juryn räddar kanske Velvet?

Anna hoppas:
BWO och Velvet till final. Rickfors och Rigo till andra chansen.
Jag skiter i den internationella juryn.

Gå genast och lyssna på svt.se och titta imorgon! Tills dess, underhåll er med Ukrainas bidrag från förra året, fantastiskt roligt på alla sätt! Bara första versen översatt till engelska är roligt ...

Hello everybody!
My name is Verka Serduchka
Me
English
Don't understand!
Let's speak DANCE!



Hur kan man inte älska Eurovision ...

torsdag 19 februari 2009

Okänd busschaufförs sista dag

För ett par dagar sen åkte jag buss. Det är inte så konstigt, det gör jag mycket. Denna gång var bussen helt fullpackad. Engelska bussar har bara en dörr vilket gör att när bussen är full så att folk står i gången måste man vara väldigt smal, hal eller höjdhoppare för att ta sig ut. Jag är den sista som får gå på bussen innan dörrarna stängs, nästan så att min rumpa sticker utanför. Det är varmt, trångt och obehaglig stämning eftersom engelsmän hatar närhet med främmande människor eller kanske närhet alls, vem vet. Jag står bredvid busschauffören där man inte får stå egentligen för att man skymmer sikten. På en skylt står det också att man inte får distrahera chauffören på något sätt och inte prata med honom, men det gör en gubbe iallafall. Han berättar om sitt liv som busschaufför i Derbyshire, och att så mycket folk som är på den här bussen har dom inte där på en hel veckas busskörande. Men här i Sheffield är det alltid såhär, muttrar föraren. Sen fortsätter han muttra, högre och högre, han kan liksom inte sluta. "Det här är iallafall min sista dag, jag hatar att köra buss i den här j-la skitstan". Ja joo mmm håller gubben med. Det måste vara jobbigt. Jag ler lite uppmuntrande. Han fortsätter "aldrig får man ett tack. Här sitter man och svettas i den här bussen dagarna i enda och det enda man hör är kärringar som gnäller för att man är två minuter efter tidtabell." Busschauffören skanderar nu något som liknar hans livs tal, hans hjärtas hittills bortträngda sannings röst: "Ni borde vara glada att det kommer nån buss överhuvudtaget och hämtar upp alla er pensionärer som inte gör nåt annat än åker buss hela tiden och TAR UPP ALLA PLATSER så ingen annan kan sitta och går så sakta och gnäller så mycket att tidtabellen omöjligt kan hållas ÄNDÅ!". Vad i h-vete säger du, skriker en tant. Det här går inte an! "Jag skiter i vad ni säger, jag bryr mej inte för det här är min sista dag!" basunerar föraren. Gubben bredvid eggar på: Jag förstår precis vad du menar. Alla pensionärer (han är pensionär själv, påpekar hans fru men det tar han ingen notis om) som bara åker runt gratis jämt och ständigt för våra skattepengar. Alldeles för mycket är gratis i det här landet. Så är det inte i resten av Europa! (jag funderar på att berätta om Sveriges giriga stat som tar betalt för att få en halsflussdiagnos, fullt pris för studenter på bussen och flera hundra för att gå på museum, och att jag tycker det e schysst att pensionärer får åka gratis här, men tänker sen att det e bäst att hålla mej utanför detta). "Nej, säger busschauffören, men här är det ett j-la åkande. Och nu är det trafikstockning också, det säger jag er allihop, att när jag åker nerför den här backen igen, när det e bilfritt åt andra hållet, då tänker jag minsann inte hålla någon tidtabell utan jag tänker KÖRA FÖRBI alla kärringar som står där o väntar för jag vill komma hem i tid!" Förtjänar inte vi respekt, skriker en tant, som har SLITIT i hela våra liv och inte haft semester ens, att få ÅKA BUSS när vi e gamla och sjuka, det var det fräckaste!" Gubbens fru försöker lugna ner henne med att berätta att hennes gubbe alltid åker buss också på sitt pensionärspass och inte alls menar vad han säger. Vi kvinnor tittar menande på varandra och överser lite med föraren och gubben. Sen är jag tyvärr tvungen att gå av. Jag undrar hur diskussionen slutade.

Jag gillar busschaufören. Hoppas han blir uppskattad på sitt nya jobb. Tänk på det ni när ni åker buss, att le lite snällt åt er busschaufför och tacka för att han dök upp fem i tio på den där ödsliga vägen. Då värmer det kanske i busschaufförhjärtat och alla blir lite gladare.

onsdag 18 februari 2009

Norfolk Heritage Park



Sheffields Djurgården, skulle man kunna kalla denna vidsträckta park som ursprungligen var ett område för grevar och baroner att jaga hjortar på. Sedan 1848 har den varit öppen för allmänheten och 1910 gavs parken som gåva till kommunen. Parken är uppkallad efter the Duke of Norfolk (det har funnits mångar Duke of Norfolk så det är inte alltid samma när jag skriver om honom!) och en av Englands äldsta parker. Parken är utformad i viktoriansk stil och har en fantastisk alle av ekar och lindar (lime trees, en typisk engelsk glosa man aldrig lärt sej). Det finns också ett litet kafe i mitten av parken och utsikten är det inget fel på! När jag var här efter snövädret förra veckan i strålande sol så kändes det lite likt att vara i svenska fjällen och äta våffla i backen. På sommaren har jag varit på grillfest här, och det är en vacker plats om våren när lindarna slår ut. Massa ekorrar finns här också varav flera är ganska tama. Värt ett besök eller flera!

En vacker järngatlykta från 1800-talet utanför entren

Ingång från Norfolk Park Road med en söt grindstuga

Trädkronor är tjusiga även kala!

Utsikt äver parkens fält mot bergen i horisonten


Vy från kafeet

tisdag 17 februari 2009

Opp Amaryllis!




Bättre sent än aldrig, kan man verkligen säga om denna en meter höga skapelse. Planterad i början av november, utlovad att blomma efter 8 veckor till jul eller iallafall nyår, har precis slagit ut. Men det gör inget, 5 vackra jätte-klockor har den och en till stängel på väg upp med kanske 5 klockor till!




Visst är den snygg?

måndag 16 februari 2009

Slut på semester

Imorse gick jag upp klockan fem för att gladeligen återse mitt arbete efter ett par veckors semester, vilken fick detta grymma abrupta slut för en sjusovare som jag. Men, optimist som jag är så har jag redan börjat tänka på nästa semester igen, ja, egentligen började jag tänka på det för ändå längre sen i inlägget Vart ska vi åka? Carro, ditt tips var mycket bra och resväg- och plånboksvänligt dessutom. Det blir en tågresa till Bristol i april, går direkttåg från Sheffield dit, tar ca 3 timmar. Vi stannar där i fyra dagar och gör en dagsutflykt till Bath eftersom hotellen i Bath var helt förskräckligt dyra, 170 pund för ett rum i ett stenhus från 1700-talet, nej tack. Bath må vara fint och flärdfullt och rikt men hus i England är hus i England, ingen kan lura mej. Nu blir det till att spara på slantarna iallafall, mars kan få bli en trist och vardaglig månad, det är ändå inget kul som händer då.

Nu behöver jag dock flera tips, vad gör man i Bristol i ca 3 dagar? Jag vet ingenting om Bristol, verkar inte finnas några direkta självklara turistmåsten, eller? Men stan verkar charmig och skönt att se nåt nytt som inte är så stressigt som London.

Nu ska jag blunda och låtsas att när jag öppnar ögonen igen så är det april ... Och så roar jag mej med att kolla på Mia o Klara om o om igen. Tabita med sitt nya husdjur påminner sin väninna om vem som egentligen är Rasmus pappa ... Genialt!

Och så blir det en svenskimporterad måltid till tröst när semestern är slut och man i ett nytt skede av hemlängtan saknar underliga saker som Åhlens och Tumba Köpcenter.



Hjälpte lite ...

söndag 15 februari 2009

Det är jag som är den internationella juryn ...

... Nej, jag bara skojar. Men jag skulle också ha räddat Amy. Även fast jag hade ganska rätt i mina tippningar och jag inser att detta är en fånig tävling så blir jag ÄNDÅ besviken när fel låt vinner. Måns, jag vet inte ens vad jag ska säga. Mest kommer jag ihåg att han stod så bredbent när han sjöng så det var nära spagat. Buu!

Min man befann sej i sovrummet med öronproppar medan jag ägnade mej åt festivaltittande igår. Till mitt försvar får jag ändå säga att jag lagade en romantisk lunch OCH middag.

Jag hade tippat Måns och Markoolio till final, och Lasse Lindh och HEAT till andra chansen, fast önskat Amy, Lili, J Brown och Cookies n beans. Hade 50% rätt, fast tvärtom. Måns och HEAT till final, Amy och Lili och Susie till Andra Chansen. Och tack gode gud för att ingen ville skicka Markoolio till Moskva, jisses vad jag inte hade varit stolt svensk då. Jag fasade för hur den engelska översättningen skulle bli.

Glatt överraskad blev jag av Lili och Susie som spontandansade O Mama under rösträkningen, det är så kul att dom är med! Trist att kakorna och bönorna inte ens fick en andra chans ... Jennifer Brown hade jag inga förhoppningar ens att folk skulle rösta på, sjua kom hon (efter Markoolio, vilket är skandalöst, för att tala kvällstidningsspråk). Och jag får erkänna att jag tippade helt fel med Lasse Lindh, som kom sist.

Men den där internationella juryn är kanske inte så dum ändå. Amy förtjänar helt klart en finalplats.

Kvällens vinnare enligt mig är ändå utan tvekan Lili och Susie.

Nu blir schlagerpaus till nästa lördag ... Då tävlar bland andra BWO. Heja!

lördag 14 februari 2009

Valentine's Day


Idag är det Alla Hjärtans Dag, en dag som firas oerhört i England och som faktiskt startade just här under medeltiden. Engelsmännen älskar kort i alla former och till alla möjliga och omöjliga högtidsdagar: Det är inga problem att hitta ett grattis-till-ditt-nya-jobb-min-nya-mans-dotter kort. Eller julkort specialdesignat till pojkvännens kusin. Eller till vänner som bor långt bort, eller till special friends som bor långt bort eller till special friends som bor långt bort och precis köpt ett nytt hus. Ja, ni fattar. Det finns inte bara särskilda affärer som säljer enbart kort, utan det finns affärer som säljer enbart födelsedagskort. Innan Valentine's Day säljs det förutom en mängd kort även ganska smaklösa heliumbalonger med pussmunnar, rosor i plast, rosor i tyg, rosor i neonljus och även riktiga rosor, samt konfetti i form av rosa hjärtan, romantiska filmer till specialpris, hjärtanservetter, hjärtanljus, hjärtanbakelser, hjärtanpraliner, rosa bunny outfits, hjärtanhandklovar, kaninöron, hjärtanporslin, hjärtanhushållspapper och hjärtanssmycken. Det enda som är ganska ovanligt är gelegodishjärtan.

I Sheffield firas det dessutom med ett litet tivoli mitt i stan så man kan åka karusell och höra kärleksballader samtidigt och köpa jättefula trärosor till varandra ...


Jag ber om ursäkt för de dåliga bilderna men det var så tjockt med folk på stan att folk bokstavligen gick rakt in i kameran så det fanns inte riktigt tid till att tänka estetiskt.

Seden att fira hysteriskt må komma ifrån England men Valetin är ett romerskt helgon som blev fängslad för att han vigde unga par mot kejsaren Claudus vilja. Kejsaren ville inte ha en massa romantiskt tjafs utan fokuserade ogifta krigare till sin arme. Valetin lär ha signerat ett kort till en snäll fångvaktares dotter med "din Valentin" och på den vägen är det. Dessutom ska den 14e februari vara den första vårdagen och den dagen då fåglarna söker sig en partner inför sommaren. Så visst finns det anledning att fira, om än kanske inte just med neonrosor.

Om det är nån som känner sej deppig på Alla Hjärtans Dag, kan möjligen Valentines-scenen från Sex and the City the Movie med Samantha täckt i hemgjord sushi muntra upp ...

Happy Valentine's Day!

fredag 13 februari 2009

Melodifestivalen

Glad fredag på er alla! Det riktigt kryllade av folk på stan idag och jag såg minst 3 stycken karlar med 1x1 meter stora Valentinkort de köpt till sina partners. Det var kö ut på gatan från en av kort/balong/nallar/muggar med världens bästa flickvän-affärerna. Själv tänker jag dock på schlager istället ...

Jag bara måste älta detta ämne lite. Jag älskar melodifestivalen och Eurovision, men här i England blir det svårare att leva ut denna kärlek. Den stora Eurovisionfinalen har jag lyckan att se med andra europeer och brukar sälla mej till irländarna som också tar denna tävling på löjligt stort allvar. Men Sveriges uttagningar är jag ganska allena om att bry mej om. Svt gör det inte heller enklare för mej eftersom enda möjligheten att se festivalen är att kolla live över internet, vilket inte alltid är möjligt. Till exempel imorgon, på alla hjärtans dag, är det möjligt att min man har andra planer än att kolla på svensk schlager. Då skulle jag vilja kolla en annan gång, när jag är helt ensam hemma och kan ha hög volym, sätta egna poäng, och dansa till (jo, absolut). Men det kan jag alltså inte. Inte heller kan jag lyssna på de vinnande bidragen, eftersom svt tar bort dom så det inte ska bli fuskigt att vissa låtar kan lyssnas på längre. Fånigt!

Jag laddar trots allt med att kolla in svts hemsida om melodifestivalen. Lili och Susie ska vara med, det är ju jätteroligt! Sen ställer de som har melodifestivalstvångssyndrom såklart med, sånna som Måns, Amy, BWO ... Och alla låtar är skrivna av Bobby Ljunggren. Jag har undrat detta länge, för i de flesta andra sammanhang så brukar en låt vara skriven av högst 2-3 personer. Inom schlagern så har 3 personer skrivit musiken och minst 3 personer till skrivit texten och så sitter det ett helt fotbollslag runt varje bord och är nervösa under poängräkningen, och då är det ändå ofta inte någon särskilt banbrytande musik vi får höra. Och en text av typen Det regnar ute, jag är ensam, solen är så långt bort, men woaoaoaoaoaoa (wailing) vi ska alltid finnas (tonartshöjning) för varaaaawaoaoaoaoaoann. Vad har liksom den där tredje textskrivaren egentligen bidragit med? Kommatecken?

Jag har inte ens hört BWOs låt i år men jag tycker ändå att de vore värda en vinst för en gångs skull, de brukar iallafall ha ganska orginella låtar och så har Alexander Bard kortbyxor, vilket bara det ger 12 poäng. Men det är ännu fullt möjligt att det blir Thorleifs med Sweet Kissin in the Moonlight vi skickar till Ryssland ... Det vore humor! Och då skulle jag vara stolt svensk, för det här med dansband, det har dom inte i England.

torsdag 12 februari 2009

The Cholera Monument


En trist torsdag som denna med domedagsnyheter om mera snö tänkte jag att jag lika gärna kan skriva om kolera. På denna vackra plats ligger folk begravda som dog i denna fasansfulla sjukdom i slutet av 1800-talet. Platsen donerades till staden av the Duke of Norfolk så att folk skulle begravas snabbt och långt från bostadsområdena för att hindra sjukdomens spridning. Monumentet restes till offrens minne. Det går nog att läsa den här skylten om man klickar på bilden:


Platsen bjuder en magnifik utsikt över Sheffield och med snön i eftermiddagssol blev det ännu bättre. Man kan tycka att man har bättre saker för sig än att gå och glo på en påle för koleran, men det är verkligen värt ett besök och parken runtomkring och den lilla skogen bredvid med stora buskar av järnek är ett mysigt avbrott från trafikbullret. En fridfull och vacker plats!

onsdag 11 februari 2009

The 1 o'clock time signal


En lite rolig grej är detta som jag upptäckte häromdan trots att den sitter mitt i city på en juveleraraffär: en signal som ljuder varje dag klockan 13. Den hade förr som uppgift att säga till stålarbetarna att lunchen var slut och att det var dags att gå tillbaka till arbetet! Lustigt, som i skolan när det ringde in. Och kul tycker jag att denna tradition upprätthålls, även om jag inte riktigt fattar varför. Ja, engelsmän har svårt att ge upp några traditioner vilka de än är förmodligen ... Och så vet man ju alltid när klockan är ett och kan ställa sitt armbandsur :)

tisdag 10 februari 2009

Snösaga!


Lite bilder från Sheffield City Centre under den värsta snöyran ... Idag är det sol och plusgrader och nästan all snö är borta. Ovan är Sheffield Town Hall som ser ut som ett sagoslott! Nedan min fot i de eminenta, om än rättså fula, vattenavstötande fodrade gympadojorna som alla engelsmän har när de går på promenad bland får och kullar, för att visa den fantastiska mängden snö på parkeringen utanför mitt hus:



City Hall och Barkers Pool i skymning och snöyra glimmar vackert:


Lägenheterna där jag bor med en snöprydd Devonshire Green Park framför ...


Och till sist utsikten från vår balkong. Jag var inte den enda som stod och fotade snön som en annan galning.



måndag 9 februari 2009

Jobs bok

Nu har snön äntligen tinat bort här i Sheffield och det är det vanliga blöta, molniga vädret. En vecka mer eller mindre förlamad av snön har dock givit mig tid att fundera lite över en av mina favoritberättelser, Jobs bok.

Job är orättvisans symbol. Job fick idel motgångar trots sin goda natur och strävsamhet. Ingen var arg på honom, han hade inga fiender, så det var inte ens ett straff, utan ett test. När vi har ytterligare ett personalmöte på jobbet, när det ösregnar och jag missar bussen, när någon dör eller blir allvarligt sjuk, när det är orättvist, för få saker är så provocerande som orättvisor, då brukar jag tänka på Job. Berättelsen om Job är lättillgänglig och underhållande skriven, rakt på sak och ganska naiv, vilket absolut gör hela det obehagliga ämnet för en gångs skull enkelt att betrakta, och förlika sej med. För livet är orättvist.

För att detta ska bli tydligt utsetts Job för orealistiskt mycket hemskheter, och överdrifterna i historien förstärker det filosofiska temat, snarare än drar in en i något slags medlidande och sentimentalitet. Job får varbölder över hela kroppen, hans åkrar förstörs, alla hans barn dör och alla hans tillgångar tas ifrån honom. Job tar det hela med ro till en början, men till slut ger han upp och önskar att han slapp leva mer. Han får tröst av sina vänner, men de talar mest goja. Ingen av dem förstår orättvisan, utan vill genast hitta förklaringar om straff och synder. Job förbannar den dag han blev född, och ber även sina vänner fara och flyga: Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

En slags humor finner jag i, att Jobs gud då äntligen tar till orda, och avslöjar hela testet, och dessutom är arg på Job för att han tror att han är nåt. Att han bara vågar klaga på den som är starkare än honom, och önska bort det liv han har fått som gåva. Har han satt upp molnen på himlen kanske? Eller bestämt när solen ska gå upp? Den kaxiga tonen är sällsynt och underligt befriande sarkastisk. Guds mest slagfärdiga argumnet tycker jag är när han frågar: Vem har (...) banat en väg för tordönets stråle, till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finns, till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?

Humor också för att denna gud ganska enkelt och i en mindre kaxig stund lät sej inledas i detta testande, av ingen mindre än hin håle själv. Man kan tycka att gud torde vara smartare än så. Allt ondskan behövde säga var att att det är väl ingen konst att vara rättfärdig, om man har hälsa, rikedomar, barn och mat. Kolla du, om det blir en sån massa bedjande och gudsfruktande, om du tar bort allt detta. Sagt och gjort. Och visst är det ganska ärligt, att erkänna att gott och ont finns sida vid sida, och till och med diskuterar med varandra. Och att det ibland blir fel, och orättvist.

Jobs berättelse är minst 2500 år gammal, förmodligen mycket äldre. Det spelar ingen roll. Det finns ett slags lugn att hämta i att dessa tankar har alla människor. Att det kanske finns en ordning i kaoset, för Jobs gud berättar ändå för honom att livet har sin gång och naturen har sina regler och att orättvisor är en del av dem, av anledningar vi ändå inte kan greppa, för att vi människor är subjektiva, och ganska själviska. Och hur perfekt man är, hur professionell och förberedd man än är på dom där personalmötena, hur mycket man bryr sej om alla runt omkring, hur mycket man än dammsuger bakom kylen och har sorterat i byrålådorna, så blir allt ändå kaos ibland. Då kan man tänka, att man ska leva istället, för vad är det egentligen för nytta med att ha en sådan respekt inför städrutiner och att tappa ansiktet? Jobs gud svarade irriterat, att vi människor har vett att inte fajtas med en krokodil, men att förklara livets orättvisor med enkla sanningar om skuld, brott, straff och synd, det ger vi inget för. Job blev tyst, sen sa han: Jag ordade ju om det jag inte begrep. Och det gör man ibland. Det är helt ok. När Job insåg det, så fick han sin livslust tillbaka. Och Jobs vänner, de insåg att ibland så är det bättre att bara beklaga och lyssna, istället för att förklara saker man inte begriper.

Job, eller Ayob, finns i den judiska, kristna och muslimska traditionen. Om någon vill läsa hans berättelse, finns den här.

söndag 8 februari 2009

Kelham Island



Jag har idag besökt museet Kelham Island, men först blir det lite schlager. Jag har hittat de flesta av melodifestivalbidragen på nätet i efterhand men inte lyckats höra Alcazar. Första intryck från det lilla jag hört var ...

Marie Serneholt från ... Ukraina?
Emilia från 50-talet?
Ugglas från ... ja hon är iallafall ganska unik.

nej, jag är inte särskilt imponerad. Och stackars Shirley som åkte ut!

Kelham Island är ett museum som presenterar stålindustrins rötter i 1700-talets Sheffield och är mycket roligare än det låter. Englands största ångmotor från 1905, the River Don engine, finns här, och prick klockan två kom en märklig karl med 60-talspolisonger utspringandes och klättrade upp på den och började snurra på en massa rattar så att den kom igång. En ganska surrealistisk upplevelse, men spännande.



Museet ligger på en liten ö bredvid kanalen och byggnaden fanns redan flera hundra år sedan och fungerade då som en kraftstation för Sheffield. Runtomkring ligger andra gamla industribyggnader som är förfallna men som inte får förstöras av kulturskäl. Inte långt bort har dock stora lägenhetskompex byggts upp. Det är en typisk Sheffieldmix av gammalt, nytt, slitet och modernt. I området finns det också flera pittoreska pubar och restauranger som helt har undgått tidens tand. Översvämningen för två år sen orsakade stora skador på museet och jag tog kort på den här skylten som visar hur hög vattennivån var!




Och så kan man se sånna här söta viktorianska lyktstolpar som jag har lite pippi på:


Ett besök hit rekommenderas starkt! Även om stål inte är ens största intresse så lär man sej en hel del om hur våra städer byggdes upp när industrialismen satte fart ...

lördag 7 februari 2009

Eurovision

Melodifestivalen i England är en snabb affär. Tre låtar, välj en av dessa, here we go. En omröstning, väldigt lite mediaskriverier, ofta en ganska okänd artist. Förra lördagen korades vinnaren Jade, utan att jag ens märkte nånting, ändå var det ett tvillingpar från just Sheffield som tävlade mot henne i finalen.

Engelsmän tycker att Eurovision är tacky, glittrigt och fånigt utan att se charmen med detta, och istället skickar de år efter år den sarkastiske kommentatorn Terry Wogan att göra narr av spektaklet. England kommer alltid sist utan att direkt förtjäna det, men de avsaknar totalt humor eller något ynka stänk av den galna Eurovisiongnistan som får de andra länderna att skicka transor i neon. Dom fattar helt enkelt inte grejen. Årets bidrag är skrivet av musikalgurun Andrew Lloyd Webber, bara en sån sak. Låten "My Time" har precis det där jobbiga repetetativa musikalsoundet av pratsång utan nån catchig melodi eller melodi överhuvudtaget, som man har hört 700 gånger förrut. Man tänker sej att det vilken sekund som helst kommer att uppenbara sej en massiv barnkör bakom sångerskan av små perfekta gossebarn i likadana kostymer som dansar i takt. Långt långt bort från schlager. En garanterad sistaplats.

Heja Sverige, och snälla svt, sänd nu alla melodifestivalerna över nätet så att jag i min ensamhet kan digga och engagera mej. Min man klarar inte av att vara hemma när jag är i mitt schlageresse, så de närmaste månaderna kommer att tära på äktenskapet. Men det är det värt!

fredag 6 februari 2009

Ännu mera klass


Jag har skrivit förr om engelsmännens hysteri med klasstillhörighet, till exempel här. Men idag blev det extra tydligt, eftersom jag handlade mat på ett nytt ställe. Nu har jag tappat er redan förmodligen. Jojomen, engelsmän väljer mataffär efter klass. Arbetarklassen handlar på Lidl och Netto. Lägre medelklass på Asda och Tesco. Mellersta medelklassen på Morrisons och Sainsburys. Övre medelklassen handlar på Waitrose. Och överklassen förmodar jag, har personal som tillagar deras egna får från släktens ägor.

På Waitrose har alla dyra kappor och känner varandra. De konverserar på överklassdialekt om ditten, datten och vädret. De dricker alltid te eller kaffe i kafeet som tillhör affären innan de sätter igång med handlingen. De handlar alltid för minst 150 pund, och för detta får de ändå bara några juicepaket och lite brieost, för det är då inte billigt på Waitrose. Tanterna har ofta hatt.

Jag dricker också kaffe innan jag handlar. Även kafebiträdet pratar överklassengelska och alla tanter känner honom vid namn och tackar för kaffet när de går. Jag ska precis betala när han förfärat säger "Oh no! I'm afraid I have used our last saucer!". Det gör inget, säger jag. Jag har överhuvudtaget inte reflekterat över att det inte finns ett tefat under koppen. Han måste dock tro att jag är spelat typiskt brittiskt restriktiv med känslor och att jag på insidan kokar av förnärmelse över att behöva dricka kaffe utan fat, för han säger "Oh I'm so terribly sorry Ms, I'll charge half the price for your coffee and you can have these chocolates as well, again, I am so sorry". Jag undrar om han driver med mej, men denne man är så upprörd och ser så genuint ledsen ut så jag inser att han är allvarlig. Jag tackar för vänligheten och njuter sen av posh kaffe och chokladpraliner för drygt ett pund.

Med mina fiiina kassar halkar jag sedan hem på osaltade vägar som ser ut såhär:



Innan det är någon som känner för att le lite drygt åt britterna så kan ni fundera på detta - varifrån kommer saltet? Och så kan ni skämmas nu, för mycket salt bryts här på denna ö, och skickas till de vanligen bättre behövande, nämligen Norden (Sverige har länge varit beroende av saltimport från andra delar av Europa). Så nu finns här inget salt att salta bort snön med, och gamla tanter bryter benen på löpande band. På den lilla promenaden jag gick idag såg jag två ambulanser, en polisbil och en brandbil! Jag har slutat titta på nyheterna, för jag blir så deprimerad. Igår intervjuades folk som gick/halkade med bagage längs motorvägen till flygplatsen i brist på annan transport. Så när dom kom fram var ju planet ändå inställt. Tragikomiskt ...

torsdag 5 februari 2009

Vett, etikett och paraplyer

Modern telefonetikett, hur är den egentligen? Och har den nyligen ändrats? Och är det en kulturell skillnad mellan Sverige och England?

Kommer ni ihåg när era föräldrar eller farföräldrar på 70- och början av 80-talet svarade med hela telefonnumret i telefon? Uråldrigt nuförtiden, eller? Jag såg nyligen karaktören Abbe i Gardells De Halvt Dolda svara just så i en scen som ska utspelas på 70-talet.

Jag tycker alltid att det är bäst att vara extra artig i England. Jag svarar bara "hello" (att bara svara hallå på svenska i telefon överhuvudtaget räknas som oartigt i Sverige, eller?) i min privata telefon men på jobbet säger jag alltid platsen där jag är, och Anna speaking. Av mina yngre kollegor (under 25 räknar jag som ungt numer, haha) får jag ibland höra ett trött jamen det vet jag väl, det e därför jag ringer. De kan svara lite vad som helst i telefon, allt från yeah? till tilltalsnamnet. Äldre människor svarar som jag, för det mesta. Nu undrar jag, har ungdomarna bad manners eller har artigheten börjat luckras upp och förändras? Eller har det att göra med att de förväntar sej att jag är mera informell nu när vi känner varandra? Dock så kan jag aldrig hålla reda på vems nummer som hör till vem om de ringer till en fast telefon. Det kan också vara myndigheter osv som ringer. Så jag kör på med artigheten.

En annan telefongrej; i Sverige har jag alltid fått lära mej att man aldrig ringer till folk senare än halv tio på kvällen eller före klockan nio på morgonen. Här ringer folk lite närsomhelst, ofta fram till 23. I och för sej aldrig innan 9. Är detta en kulturell skillnad? Eller bad manners?

Snön har fallit igen, och nu är jag trött på den. Museer osv har stängt och jag börjar bli trött på att slaska och halka runt i stan. En iakttagelse har jag dock gjort, nämligen att när det snöar i England så har folk paraply. Så gör man inte i Sverige, eller har jag missat nåt? Och när man tänker efter, så e det ganska smart med paraply mot snön. Så varför gör vi inte så?

Skriv gärna vad ni svarar i era telefoner, och om ni gör skillnad på mobil och fast ...

onsdag 4 februari 2009

Möbelmontering



Igår firades min första semesterdag med inköp av nya möbler och tillhörande montering. Jojo, den vilan. Även ett visst omflyttande av bokhyllor och annat mysigt hörde till dagens uppgifter. Ett upplyft blidde det iallafall här hemma, även om en ny möbel ofta leder till ett behov av en massa fler nya möbler och förvaringsbehov. Jag panikköpte dessa stråboxar som verkar lite inne nu, på TK Maxx. Och blev ganska nöjd! När allt var ihopsatt och på plats behövdes stressbollarna, haha.

Snön, på sheffieldskt nyhetsspråk kallad "The Big Freeze!", ligger kvar men har delvis omvandlats till is. Engelsmännen har inte riktigt fixat detta med att sanda och salta. Så ut går man på egen risk! Soligt och fint är det hursomhelst. Och affärerna verkar ha öppet som vanligt igen.

tisdag 3 februari 2009

Severe weather conditions (med engelska mått mätt)


Jag har haft telefonjour under natten och vaknade således tidigt av ett par telefonsamtal om vädret. Sömndrucken svarade jag lugnt att är det halt ute så stanna hemma och oroa er inte, när folk ringde om råd om allt och inget. Jag vet nämligen hur engelsmän överreagerar på snö. Det skulle lika gärna kunna falla dynamit från himlen att döma av de vanliga reaktionerna. Lamt hasade jag mej alltså till fönstret. Och fick se denna syn!



Alldeles exalterad sprang jag ut och fotade hej vilt. Jag har sluppit trafik idag för jag skulle bara till kontoret på gångavstånd, och jag har endast upplevt alla de positiva effekterna av snön, som hur fint snön blänker över parken i den blåa skymningen ovan. Om vädret håller i sej kan nog även mitt humör dock surna lite. Skolor stängde. Tåg ställds in. Och sådana här skyltar kunde man se lite här och var i affärerna under dagens gång:




Jag får hålla er uppdaterade! Tursamt nog verkar det inte så illa i Sheffield jämfört med resten av landet. Det tycker jag vi förtjänar efter översvämningarna 2007! Alla som reser, var försiktiga.