Det tog fem år, sen hände det. Det var som att öppna ett rum som varit stängt länge men helt välbekant. Det kändes fint att vara tillbaka och fint att denna gång veta vad jag åker hem till. Livet här var i ett helt annat tempo och jag landar i att tänka att man kan ha väldigt olika sidor och perioder i livet som ändå passar en väldigt bra. Jag känner mig som person mer hemma här, mer vanlig här. Det är en fin känsla, den som fick mig att komma hit från första början. Det gör inget. Det gör faktiskt inget. Livet kan få skava lite mer i Sverige utan att det gör ont.
Alla pratar om covid och Brexit fortfarande. Två stora händelser som skakat om, mer än vad vi kanske kan förstå konsekvenserna av ännu.
Men fårhedarna är sig lika. Språket lika slingrigt, kreativt och varmt. Det regnade nästan hela vistelsen och söndagsmiddagen var precis som vanligt, med en stor och seg Yorkshire pudding.
