Friday, 30 November 2012

Att handla i Sheffield

Vardagssysslor är så mycket trevligare i det här landet. Att handla mat till exempel. Idag efter jobbet hämtade maken mej och vi åkte till ett gigantiskt Tesco där det var typisk jul/lönedags-rusch. När jag skulle betala kikade jag lite på kassörskorna för att försöka känna in en med gott hjärta och mycket tålamod, det är en miljöskada från mitt jobb där jag ofta hjälper en person med autism att handla som behöver lite mera tid på sej och en förstående kassörska kan göra underverk. (Det finns de som har så mycket ångest inför att gå in i en mataffär att de måste köpa en sak åt gången, sen springa ut och andas, in igen, ut och andas. Med träning och rutiner kan det gå bättre och bättre, tills det blir jul och alla saker flyttas runt i affären och ångesten kommer på nytt).

Nu letade jag också efter någon som ser lite redig ut eftersom jag skulle köpa en synnerligen dyr rakapparat till min man och jag ville ha ett tydligt svar om det gick att byta den. Längst bort satt en äldre karl med stort skägg som höll låda med två små barn samtidigt som de stressade föräldrarna packade massvis av kassar. Han pratade om jultomten och skojade och det hela tog ganska lång tid, men jag bestämde mej för att inte vara en surkärring (jag är mycket noga med sådana varningstecken, jag tror att det är just i trettioårsåldern det börjar och tar man inte signalerna på allvar kan man vakna upp en dag och irritera sej på att folk tar fram sin julgran för tidigt eller få plötsligt begär av att sätta upp otrevliga lappar i tvättstugan) och log mot den minsta pojken som var en riktig vilding och var ifärd med att öppna ett av mina juicepaket och hälla det över sej. Han blev dock snart distraherad av kassören och när de var klara säger han till mej att han alltid tar sej lite extra tid med barnfamiljer, det är så enkla små knep, bara några vänliga ord och så swich, planar stressen ut, det är feng shui, säger han. Energiernas balans.

Jag svarar att det skulle vara bra med busschaufförer som tänkte så, för ofta är det mycket skrik på bussar och mammorna blir mer och mer svettiga. Jag har varit busskonduktör, säger han, det hette så då, 1967, i London. Då fick han vara med om en hel del, som han redogör för medan han scannar in en och en vara och väntar tills jag packat ned den innan han tar nästa. En annan kund hör namnet på busslinjen och lämnar sina varor och liksom skuttar fram och säger att den bussen åkte jag varje dag! Tillsammans går de igenom alla busshållsplatserna, som en ramsa låter det, pratar minnen och har exakt samma London-dialekt trots många år här i norr.

När de är klara med detta och han är tyst en liten stund passar jag på att inflika min fråga om det går att byta rakapparaten till maken. Du kan väl inte vara så gammal, säger han, din man kanske inte har börjat raka sej ännu? Åt detta skrattar han ganska länge. Han är mycket noga med sina saker säger jag, det ska vara så precis rätt sort. Det är de flesta män, säger kassören, det spelar inte så stor roll vilken man har.

Sen berättar han att han varit yrkesmilitär i många år och att han är pensionär egentligen men tycker så mycket om folk att han gärna jobbar extra såhär i juletid. Och att han när han var liten pojke drömde om att bli just busskonduktör, inte soldat eller polis eller något sådant, och att det var just den bästa tiden i hans liv, där i London, trots en senare karriär i militären. Det är sånt man förstår först efteråt, säger han med eftertryck.

När han slår in min påse med onion rings säger han att det är något fel på dem, han hör inget ljud alls. (Onion rings - Löken ringer). Du får lämna tillbaka dem med rakapparaten, skrockar han medan det har bildats en liten kö bakom mej som dock alla ser rätt nöjda ut.

Till sist önskar han mej en trevlig kväll och säger adjö mycket artigt. Det slår mej när jag går ut till bilen att han kanske säger till nästa kund att jo, jag tar mej alltid lite extra tid med stressade trettioåringar, några skämt och lite vänlighet, så blir de lugna och glada igen. Det är som feng shui, vinden och vattnet, energiernas balans.

En fin månad

Vanligtvis en av årets värsta månader men denna gång har november varit en av årets bästa. Väldigt fint väder, hektiskt som vanligt men stärkt av solen på Lanzarote har jag haft mer energi än annars. Jag har verkligen tagit en dag i taget och inte oroat mej så mycket som jag brukar för saker och ting. Man vet ju ändå aldrig riktigt hur det går. December är en trevlig månad. Sen kommer kamelian slå ut, och innan man vet ordet av är det vår igen.
De röda bärens månad. Mycket röda bär i år igen - det betyder en kall vinter sägs det.
November-rosor mot klarblå himmel, första gången jag sett något sånt.

Thursday, 29 November 2012

Down town

Ungefär här slutade staden för en trehundra år sen sådär. Skogar och kullar och betesmarker bredde ut sej till vänster. Sådant kan man fundera på en solig förmiddag. Nu trillar husen och bilarna över kulle efter kulle. Tur att Peak District fortfarande finns mer eller mindre orört där emellan.

Wednesday, 28 November 2012

Hemmakväll

Fina blommor från maken. Det är en liten tradition numera, att alltid ha blommor på öppna spisen. Snart ska julpyntet tränga sej in dock!

Tuesday, 27 November 2012

Långlunch

Jag började äta lunch idag klockan ett. Tog en tugga då och då. Telefonsamtal. Möte. telefonsamtal. Personalen, polisen, ambulansen, kommunen, socialen. Tugga. Möte. Telefonsamtal. Mejl. Sms. Telefonsamtal. Sista tuggan tog jag vid sju när maken kört hem mej och jag parkerat mej i soffan med jourtelefonerna. Det kan man kalla långlunch. Maken gör extra gott kaffe. När ska vi äta middag då, undrar han. Det kan man verkligen undra. Skulle jag installera dataprogram skulle jag tjäna nio gånger mer i timmen. Det händer att jag gör det, också, samtidigt som allt det andra. Det händer att jag blir en liten aning bitter, när jag tänker på det. Så har jag alltid varit en idealist med hög moral, det kunde jag ju sluta upp med. Det har väl aldrig varit lönsamt, men kanske är det bra för själen. Den som lever får se.




Klockan kvart i fyra en novemberdag

Skymning i mina kvarter.



Monday, 26 November 2012

Det lilla ljus jag har

Nyss hemkommen och överlycklig över att huset är varmt och att jag kunnat ta en dusch utan att behöva koka en massa kastruller med vatten. Jag ringde igår och anmälde the boiler, pratade med en trevlig man som frågade hur allvarligt det var, hur kallt det var, hur sjuka vi var, hade vi gamla människor eller barn i huset, hade vi någon värmekälla alls? Jag svarade sanningsenligt att vi huttrade runt ett litet bilelement med en handfull kroniska sjukdomar i bagaget men säkert skulle överleva ganska länge till utan några större problem och att för all del ta tanterna och bebisarna först. Han skrattade och sa att det vore ju fantastiskt trevligt om alla var så insiktsfulla, och ordnade med den första lediga tiden imorse. Tio över åtta var allt klart och jag tänker att det lönar sej att vara snäll.

Sjuksköterskan imorse var också mycket trevlig och kvällspasset synnerligen enkelt. Det ösregnar ute och jag tänker att det är ungefär tre månader till av detta mörker innan det blir ljust tills åtminstone klockan 6. Sen tänkte jag att det lilla ljus jag har, det räcker ändå ganska långt.

Det här var min favoritsång när jag var liten och är det nästan fortfarande. Fast då sjöng jag på svenska tillsammans med LP-skivan med "Evie" om jag inte minns fel.

Bädda in

En av de finaste platser jag vet, denna kyrkogård, om våren såväl som om hösten. När körsbärsblommen slår ut intill de gamla gravarna så påminner det mej om livets kraft, men även nu, så är det vackert hur löven bäddar in gravarna, de omskötta med kransar och ljus såväl som de omkullfallna och överväxta. Omplanterade är de allesammans, som det sjungs i psalmen som egentligen är en sommarpsalm, men som jag tycker passar mycket bättre på hösten.











Sunday, 25 November 2012

Mindre väder

Tursamt nog denna månad, har det mest regnat på kvällar och nätter. Under den korta tid det är ljust, har himlen varit blå och solen närapå värmt en aning. Jag tänkte på det, att det blir liksom mindre väder vid den här tiden på året. Efter klockan tre och före klockan nio på BBC's hemsida är det antingen en bild på en måne eller bild på ett regnmoln. En sol däremellan. Ganska kallt. Skönt, tycker jag. Det är tröttsamt med allt växlande. Sommardagar är det alldeles för mycket att hålla reda på. Duggregn, skurar, ösregn, skyfall, åska. 13 grader, 30 grader, gassande, fuktigt, regn igen. Hösten tycker jag om. Visst är det fyra årstider i England också men det är helt olika längd på dem jämfört med Sverige. Våren börjar i januari, då kommer kameliablommorna och de första snödropparna, kanske till och med en krokos. I februari blir det tillräckligt varmt att sitta på en bänk i vårkappa och i mars kan man ha kjol och vårskor. April och maj är fantastiskt vackra försommarmånader. Sen kommer sommaren som är kort och inte alls har det där magiska skimret som i Sverige. Redan i augusti börjar det bli höst. Hösten är lång och mild och färgerna kommer långsamt. Riktigt kallt blir det inte förrän i december med minusgrader. Snöar gör det ett par dagar eller så, sen kommer våren. Det är inte så dumt faktiskt. Det passar mej. Jag tycker om våren och hösten, skiftandet, tecknen på det som ska bli. Sommaren och vintern är mer stillastående.

Det börjar bli riktig julstämning nu. Tiden bara rusar fram. Vaknade denna första lediga dag på 20 dagar av att det var ungefär tretton grader inomhus. The boiler hade gått sönder. Jag gick en långpromenad, åt en grillad korv på stan, drack kaffe med maken. Imorgon bitti ska de komma och fixa den. Jag ska till doktorn och till kontoret och sen ut på ett kvällsskift och så får jag jouren tillbaka, men när jag kommer hem kan jag förhoppingsvis ta ett varmt bad. Ikväll måste jag försöka göra personalscheman för ett par veckor framåt. Det blir jul alldeles för snabbt. Och så har vi en lammstek och många koppar te blir det nog också, kanske en film. Jag sitter inlindad i ett fårskinn bredvid en liten värmefläkt och maken städar köket och tänder ljus iförd halsduk från svärmor och ullkofta och utbrister då och då nöjt att vad mysigt vi har det. Det är tur att jag inte gift mej med en gnällspik.

Peak District i november

När det är sol i november är naturen väldigt vacker på ett sätt som jag aldrig riktigt tänkt på förrut. Jag har nog aldrig haft en så fin novembermånad vågar jag påstå. Färgerna är helt nya, intensiva där de brukar vara milda. Annars bruna löv gnistrar röda i solen. De matta gula löven blir nästan genomskinliga med en gloria av guld. De här bilderna tog jag på min lilla promenad på Chatsworth's ägor, i hjärtat av Peak District.

Betade i godan ro



Chatsworth House











Saturday, 24 November 2012

Julmarknad på Chatsworth House

Förra helgen besökte jag julmarknaden i Chatsworth - den pågår denna helg också. Ett litet projekt att ta sej dit var det, bussen var en timme sen och när vi väl kom fram blev chauffören tillsagd att han inte fick köra ner ända till slottet när det var så mycket folk och bilar. Snabbt flikade jag in att vart skulle vi då åka bussen tillbaka till Sheffield ifrån? Ja, just det, sa chauffören, som hela vägen kört som en dåre iförd stora svarta glasögon och tutat lite varnande inför varje kurva och kallat alla tanter för darling och sagt "watch your step luv" när de klev av i småbyarna, det får nog bli där vid kyrkan därborta. Jag ser orolig ut. Tanterna bakom mej som också ska gå av lyssnar men verkar helt obekymrade, och angående den gigantiska folkmassan som min första reaktion inför var "oj herregud, så jobbigt" utbrister de triumferade "I'm so glad it's busy. There is such a lovely atmosphere then! So christmassy!"

Chauffören, som har mycket bråttom egentligen eftersom han blivit tillsagd att han är i vägen, tar av sej solglasögonen och förklarar snällt att om jag bara går rätt över de där kullarna därborta, ungefär samma väg som vi åkte hit, tills jag ser en kyrka, och ett litet hus där det ryker ur skorstenen, tillägger han glatt, som om detta vore ett alldeles exemplariskt riktmärke, och ställer mej där någonstans med tanterna, då kommer han komma dit, ungefär samma tid som han skulle ha kommit hit ner. Jag tackar för detta och tänker att det är tur att jag 1) har ganska bra lokalsinne och 2) förstår engelska instruktioner på sheffieldska och 3) faktiskt har lagt märke till ett hus där det ryker ur skorstenen. Som en extra säkerhetsåtgärd tar jag bussen strax efter 3, eftersom jag inte gärna ville gå över kullarna i kolmörker. Han kom i tid, precis som han sa.

Att parkera sin bil här kostar bara det 10 pund, och hela min bussbiljett 5.50 pund - detta tilltalar smålänningen i mej och gör att jag känner att det är värt strapatserna. Julmarknaden var en upplevelse - mycket olik svenska julmarknader och med helt galet mycket grejer varav de flesta inte var särskilt juliga. Fudge, korv, fula hattar, godis, choklad, mera korv, ännu mera korv, mera choklad, fula sjalar, söta ljuslyktor, kaffe, varm choklad, tvålar, hog roast. Musik, stoj och hög feststämning.