Tillbakablick

Semesterveckan började lite risigt - tidig morgon, panikstädning och packning (jag har aldrig packat så snabbt, glömde ändå ingenting), stress till flygplatsen och väl där, incheckade och säkerhetsröntgade och just nersjunkna i en fåtölj med varsin latte - meddelandemummel till resenärerna som ska till Lanzarote om inställt flyg. Dimman ligger tjock över Leeds som är en av de högst belägna flygplatserna i landet, och planet får inte lyfta. Men, får vi till slut höra, vi får åka från Manchester. Vi får hämta ut vårt bagae, köa jättelänge ute i kylan till bussar som ska ta oss till Manchester - en liten pojke föreslår att vi kan ta tåget till Lanzarote som man kan till Paris - knöla oss in på bussen, checka in igen i Manchester och springa genom säkerhetskontrollen där, rusa till gaten - där planet är försenat ännu mera. Jag ringer hotellet och berättar att vi kommer mitt i natten, jag är ännu präglad av svensk service och tänker att de kommer säga surt att det står att man ska checka in innan klockan 23, nu får ni sova på en parkbänk tills vi öppnar imorgon. Men det säger inte den trevliga spanjorskan, hon säger "no matter, no matter, check in tomoro, nightguard will give key".

På bussen

Jag är numera på ett ganska irriterat humör trots det lugnande hotellbeskedet. Maken däremot menar att vi nu ju har fått en extra resa i den vackra disiga skymningen över Peak District, helt gratis! Och så säger han att så här var det jämt i hans barndom i det som ännu var Tjeckoslovakien där man kanppt fick resa någonstans, strul och byten och hinder hela tiden, men kom man någon annanstans än vad man trodde, så var det ju mest en bonus.

Till slut reser vi iallafall, och jag läser gamla svenska dagstidningar och löser Suduko och vi äter ganska äcklig flygplansmat och har ont i benen men längtar till värmen. När vi kliver av planet är det 25 grader i luften klockan två på morgonen. Vi åker i den svarta natten rätt över vulkanerna på slingrande smala vägar och kommer snart till Playa Blanca. Nattvakten är en snäll typ som ägnar minst en halvtimme åt att gå igenom hela Lanzarotes vägsystem med maken på enbart spanska. Jag vill mest kissa, sova och dricka en kopp te, men det är samtidigt något mycket fint över dessa två främlingar som så glatt pratar om rondeller. När de äntligen är klara somnar vi buns på rummet och nästa morgon möts jag av denna syn från vår balkong:

Underbara sol!