Förre ärkebiskopens korta predikan under morgonens Remembrance Day ceremoni i London var inte så uppbyggande, som ni ser på rubriken. Den slutade hursomhelst med Fader Vår och Välsignelsen, som ändå invaggar någon slags trygghet. May the Lord make his face shine upon you - det tyckte jag alltid lät så fint när jag var liten. Att få finnas i en värme och ett ljus. Att Gud hade ett ansikte tänkte jag mycket på. Hur det skulle se ut brydde jag mej inte så mycket om men det tilltalade mej att han hade ett, som han kunde vända åt mitt håll och se mej, just mej, lysa på mej. Har man ett ansikte måste det ju betyda att man kan se, men också att man kan missa saker och ting. Någon gång måste man väl blunda. Jag tänkte att det är nog därför världen ser ut som den gör. Jag måste tillstå att 25 år senare har jag inte kommit på någon bättre förklaring.
Det är tradition för unga soldater att skriva ett brev till sina familjer som ska öppnas bara om det värsta händer. Flera sådana brev visas idag. Nu är jag i himlen med farmor, skriver de, vi ses där. Det är väl där det möjligen ska finnas en belöning. Det blir ju hemskt jobbigt om man inte tänker så. Så skulle jag heller inte frivilligt ge mej ut i krig. Däremot måste jag säga, att varje år jag varit med om Remembrance Sunday, och det har blivit ganska många nu, så känner jag en växande respekt och tacksamhet till de som gjorde det, kanske framförallt under andra världskriget. Ju mer jag läser om Sverige under den tiden ju mer förstår jag hur det kunde ha gått om alla gjort som vi.
Det är en rörande sammanhållning britterna visar vid sådana här tillfällen, och det var en vacker dag på stan idag. Man läste på korten till vallmokransarna, pratade - några tonårsflickor grät öppet. Solen var stark och värmde.
 |
| Alla spårvagnar har varit pyntade hela november |
 |
| Från borgmästaren |
 |
| Min poppy, som en kollega har gjort |
3 kommentarer:
Det griper tag i hjärtat allt.
Jag har läst mer och mer om vår roll, mycket har ju blivit öppet och kommit fram i liiite ljus i alla fall. Om alla eftergifter, alla svek, alla hyllningar fast de visste och hade kunskap,(många motkrafter fanns förstås), men hur länder offrades av Sverige för att rädda oss själva. Om inte dessa modiga funnits med alla umbäranden och stora förluster hade vi blivit en del i ett "EU" fast av ett helt annat slag än dagens. Nu räddades vi alla från det av andra länder som kämpade och som fortfarande har sviter efter kriget. Har fått en stor respekt för jordens folk på ett nytt sätt.
Och vilken blå himmel:-). När du skriver att solen värmer så minns jag hur den gjorde det i november förra året på Division Street, stannade upp av pur förvåning och satt i parken ett tag.
Det är fantastiskt milt novemberväder i år!
Skicka en kommentar