Monday, 30 January 2017

Att tala med hundar

Att prata med katter känns ganska naturligt för mej, även bondgårdsdjur i största allmänhet, man hälsar på dem och föser dem åt olika håll och kommunikationen är inget man funderar över direkt. Katter glor på en på det där överlägsna sättet och nästan alltid handlar det ju om något som katten vill ha, den är ointresserad av vad du vill. Du ska öppna dörren, ge den mat, rengöra kattlådan, klia den på hakan ... Instinktivt så vill man liksom göra katten nöjd. Deras jamanden är ganska tydliga trots allt, jo det tycker jag faktiskt. Och mitt i konversationen kan de få nog och lägga sej upp och ner och somna med svansen i ansiktet.

Hundar däremot är helt annorlunda. Jag skulle gärna vilja ha en hund en dag men något som tar emot är detta med att man måste tala med dem. Folk verkar göra det utan några som helst pinsamhetskänslor, de går hela promenader och pratar med sina hundar, ställer frågor till dem, kommandon hit och dit och hundarna tittar dem i ögonen och ser ut som att de är beredda att göra vad som helst, så att matte och husse ska bli glada. Jag känner mej sällan så dum som när jag pratar med en hund, och jag gör det titt som tätt med min väns hund när jag passar den.

Första gången skulle jag släppa ut hunden i trädgården så att hon kunde bajsa. Jag öppnade dörren och hunden låg på rygg framför mej, sprattlande med benen, gläfste och gjorde ynkande ljud, hoppade upp och slickade mej i ansiktet, snurrade runt i cirklar, ner på rygg igen, räckte fin tas helt plötsligt, skuttade rätt upp i taket, allt detta i oändlighet.

Katterna som också bor där satte sej bara framför skåpet med mat och väntade med någon slags hånfull uppsyn när de betraktade hunden. Jag ringde till min vän och sa att hunden går inte ut fast jag har öppnat dörren och pekat utåt trädgården. Du måste prata med henne, sa hon då. Säg "go poo!" och "go garden!". Jag sa just detta med saklig och bestämd men vänlig stämma tyckte jag. Hunden tittar på mej. Slickar mej på näsan. Jag säger "go poo" på alla möjliga sätt och vis. Inget händer. Jag ringer min vän igen. Ibland kan det hjälpa om man viskar, säger hon. Jag tänker att nu retas hon med mej bara. Men jag viskar ändå, så glättigt jag kan, "go poo!" och så hundens namn. Och då, faktiskt, så springar hon ut, bajsar snabbt, och kommer in helt glädjestrålande, samma procedur igen med magvisande, bensprattlande och piruetter. Jaha, men vad duktig du är då, säger jag till hunden och jag vet liksom inte om detta är lämpligt? Hunden tittar på mej med stora bruna ögon och ser så snäll ut.

Vad förstår egentligen hunden av vad jag säger? Det är väldigt underligt detta att ha en konversation med ett djur som verkar intresserad av det man säger. Är det verkligen inom gränserna för det normala? Man kanske vänjer sej? Är det bara jag som blir självmedveten och känner mej fånig när jag pratar med hundar?

Jag tänker mej att det går lättare att prata med katter och andra djur för att det är mer som att bara gå runt och prata för sej själv eftersom de inte bryr sej om vad man säger. En hund svarar liksom. Jag tänker mej att hälsar man på en hund så tänker den hej!hej!hej!åh vad roligt! medan en katt mer jaha? Har du mat? Men själva grejen att gå runt och samtala med ett djur är väl ändå lite knäpp? Det verkar ju ändå vara mest hundägare som kommer undan med det. Blir man så bara, automatiskt? Jag känner också att jag inte skulle vilja bli en Görel ...



15 comments:

Ulrika said...

Hahahaha!!
Åh jisses jag sätter kaffet i halsen.
Jag har gått några (få) kurser på "hundskola" och det är hög igenkänning!! :-D

Med det sagt, så är jag en av de som älskar hundar just för samtalandets skull. Samhörigheten. :-)
Men det är också skillnad på hund och hund och framför allt, ras.

Jag har haft 3 labbar förut. De är smarta och så, visst. Men mer en smarthet för att verkligen vara till lags och mer inlärd sådan.
Den jag har nu...är något helt annat.
Han räknar ut saker själv och är en hejare på problemlösning och framför allt kommunikation. Jag behöver inte säga kommandon särskilt ofta, han vet ändå. Det är väldigt roligt. :-)

Din beskrivning av katter ler jag igenkännande åt. Precis såna är dom ju. :-)

Monet said...

Läste med intresse och ett roat leende om att du känner dig lätt obekväm att tala med din väns hund. Hundar är ju flockdjur vilket inte de själständiga katterna är och kan och ska anpassa sig till dig som flockledare. Man kommunicerar med hundar lika mycket med kroppspråk som med tal men de flesta normalintelligenta hundar har en ordförståelse som en treåring och svarar både på kommando som "sitt" och "kom" men förstår också när man talar om att gå ut, vill ha mat, hämta bollen, åka bilen, stanna hemma, gå ner från soffan. Ibland när kommunikationen inte funkar kan de göra som din väns hund, åbäka sig på olika sätt för att få uppmärksamhet och försäka tala om vad de vill. Att visa magen är ett uttalat underdånighetsbeteende, att slicka i ansiktet också. Hunden vill tala om att den accepterar dig som sin ledare (om än temporär) att den är snäll och glad över din uppmärksamhet och vill glra dig till lags. Det är bl.a det här samspelet som gör det så kul att ha hund och att det utvecklas en så otrolig samhörighet mellan människa och djur. Det är lika roligt med katt men på ett helt annat sätt. Att låta hunden bajsa i trädgården tycker jag dock är konstigt? De flesta hundar gör det ogärna, trädgården är deras revir som de ogärna förorenar i om de inte ärtvungna. De behöver dessutom ofta få gå ett tag för att få "igång systemet" och amvänder promenaderna också till intellektuell stimulans eftersom de via sitt otroliga luktsinne känner av och tolkar saker vi inte ens kan föreställa oss. Lycka till framöver och var bara lite mera bestämd när du vill något så behöver hunden inte försöka gjälpa dig på traven med vad den vill! Man behöver inte bli en Görel för det😄

Steel City Anna said...

Ulrika: haha, ja, jag har varit med en vän i Sverige på hundskola och det fanns ju lite Görel i folk tyckte jag :) men eftersom jag inte haft hund så skulle jag nog verkligen behöva lite utbildning om jag skaffade en. Ja, jag hoppas att det med samtalet kommer naturligt. Fast ännu har det verkligen inte gjort det haha.

Steel City Anna said...

Monet: de har en stor trädgård med ett särskilt område som är poo garden. De går såklart ut med den för det mesta. Detta var sent på kvällen och hunden är stor som en ponny och jag vågade absolut inte ge mej ut på äventyr när jag är ovan vid hundar så detta var en nödlösning, men jag har sällan känt mej så dum :) så glad att hon bajsade till slut. Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att hundar förstår så mycket ord. Även när man pratar människor emellan kan de snappa upp nåt och förstå om man till exempel pratar om att gå ut. Det verkar väldigt roligt att ha en hund!

Monica said...

Haha, underbart beskrivet! Och med stor insikt men så är du fantastisk med djur också! Ja denna hund är ju lite speciell med den storleken och jag som inte är någon hundexpert;-) tycker att det är intressant med ett så stort djur och så snäll och bedjande som den ser ut. Hon vet att hon inte får ligga i soffan för hon tar upp hela men om nån är på besök kan hon ju alltid försöka med en ny:-). Det är lite kul. Ja de har ju en jätteträdgård och det var väl med tanke på djuren när de köpte det huset. Små hundar känns ofta hetsigare och aggressivare än stora enligt min ringa kunskap;-). Men ser nu framför mig någon som inte är denna hunds matte och husse gå på "promenad" bland överklasstanterna, haha! Fast du har klarat det men det ska vara du då.

Monica said...

Och jag ligger dubbelvikt av skratt när jag hör er säga till överklassdamerna att hon bara behöver lite intellektuell stimulans:-), däremot är det nog okänt för många att en stor hund har bättre koll många gånger och med sina duktiga ägare än en liten mopsig sak som vi faktiskt sett hugga överklassdamerna i hälen:-), de verkar svårare att kontrollera.

Annika said...

Jag är verkligen ingen hundmänniska. Är lite rädd för dem, och går väl hellre omvägar än att prata med dem, haha.
Peter däremot skulle vilja ha hund, han är uppvuxen med dem.
Men ord förstår de verkligen, det ser jag på min svärfars hund. Fascinerande.
Säkert skulle jag gilla att ha hund om vi skaffade en, men tröskeln dit är HÖÖÖG för mig.
SÅÅÅÅ kul att se bilder från ditt hus. Gillar verkligen sådant.
HAHA, och där kom dina tofflor också, Anna. YAY! Heja tofflor!!!!
Bästa ju för oss som bor i dragiga hus!!

Steel City Anna said...

Mamma: hon ar ju extremt stark och jagar varje ekorre sa jag ar orolig att nat skulle handa. Om vi gar tillsammans vagar jag halla henne men inte sjalv sadar, tank om nat skulle handa med nan annans hund. Och sa detta att folk blir lite radda ibland for henne.

Steel City Anna said...

Annika: tofflor ar en bra uppfinning :)

Jag ar inte radd alls for hundar men jag har liksom svart att forsta mej pa dem :) svart att hantera all deras karlek ocksa, jag ar mer van vid hur katter behandlar en :)

det skulle ju vara mysigt med en hund for dej pa dina power walks :)

Anne-Marie said...

Ja, hundar och katter är oftast som natt och dag. :)
Jag har aldrig haft en hund men har tagit hand om ett par olika hundar vid olika tillfällen här i USA. Hundar tyr sig till mig och jag tycker om dem. Visst pratar jag med hundar och något som också tycks fungera är att man “skickar" bilder till dem av det man vill att de skall eller inte skall göra.
Michael hade ett par katter när jag kom till USA. En av dem var väldigt rädd när jag kom men han ändrade sig - mycket tror jag pga mig - och blev djärvare och han pratade. Jag sade hej och han svarade. :)

Elisabet. said...

Det är intressant det här med hundar och människor. Jag har två i min närhet, en syster och en jättefin väninna, som pratar om sina hundar som om det vore människor.

När jag frågar min syster vad hon har gjort idag, säger hon "ja, vi gick och hämtade tidningen". Vi? "Ja, jag och Tara", svarar hon då. Hunden, alltså.

Och den fina väninnan kan säga "vi har tagit in ved idag och bakat ..." och vi .., det är hunden och väninnan ,-)

Steel City Anna said...

Anne-Marie: ja, bade katter och hundar kanner av tror jag pa en gang om de blir respekterade och kan kanna trygghet. Det ar valdigt gladjande tycker jag om man hjalp till att ett djur aterfar tron pa manniskor. Det galler bara att bli van vid hundar for min del tror jag. Fick skjuts haromveckan och en vans pojkvan hade en pitbull i baksatet. Den kom direkt och satte sej i mitt kna och somnade :)

Steel City Anna said...

Elisabet: ja, just det jag tankte pa, att det anda verkar anses som inom granserna for det normala att behandla hundar sa och prata med dem inte bara om att de ska hamta nat eller sitta eller fa mat utan langa utlaggningar :) tank om man skulle ga runt med en liten gris och samtala pa det sattet, tror ju att de ar ungefar lika smarta som en hund :) men sen tycker jag att hundar tittar pa en sadar som om de faktiskt forstar vad man sager, och da kanner jag mej manad att prata pa lite fast samtidigt borjar jag tvivla pa hur vettigt det ar :)

Ruta Ett said...

Jag skrattade högt när jag läste vad du skrivit!
Jag är mer och mer en kattmänniska och hundar gillar jag, men förstår dem inte så bra. Jag pratar med Shiva, och ibland svarar hon men det är mer min tolkning än "Har du mer sill?"

Steel City Anna said...

Ruta Ett: haha ja, katter kommunicerar tydligt vad de vill på ett annat sätt, och sen när de fått vad de vill så skiter de i en :) Det är mycket enklare att begripa. Hundar söker liksom interaktion och kommer och tittar på en och ser beredda ut hela tiden på att vara till lags. Jag älskar min katt så mycket, men jag vet att hennes kärlek är mer godtycklig, med en hund skulle det kanske slå över helt :) jag skulle kunna bli en Görel eller värre säkert :)