Eurovision

Melodifestivalen i England är en snabb affär. Tre låtar, välj en av dessa, here we go. En omröstning, väldigt lite mediaskriverier, ofta en ganska okänd artist. Förra lördagen korades vinnaren Jade, utan att jag ens märkte nånting, ändå var det ett tvillingpar från just Sheffield som tävlade mot henne i finalen.

Engelsmän tycker att Eurovision är tacky, glittrigt och fånigt utan att se charmen med detta, och istället skickar de år efter år den sarkastiske kommentatorn Terry Wogan att göra narr av spektaklet. England kommer alltid sist utan att direkt förtjäna det, men de avsaknar totalt humor eller något ynka stänk av den galna Eurovisiongnistan som får de andra länderna att skicka transor i neon. Dom fattar helt enkelt inte grejen. Årets bidrag är skrivet av musikalgurun Andrew Lloyd Webber, bara en sån sak. Låten "My Time" har precis det där jobbiga repetetativa musikalsoundet av pratsång utan nån catchig melodi eller melodi överhuvudtaget, som man har hört 700 gånger förrut. Man tänker sej att det vilken sekund som helst kommer att uppenbara sej en massiv barnkör bakom sångerskan av små perfekta gossebarn i likadana kostymer som dansar i takt. Långt långt bort från schlager. En garanterad sistaplats.

Heja Sverige, och snälla svt, sänd nu alla melodifestivalerna över nätet så att jag i min ensamhet kan digga och engagera mej. Min man klarar inte av att vara hemma när jag är i mitt schlageresse, så de närmaste månaderna kommer att tära på äktenskapet. Men det är det värt!