Bortlängtan

Idag har det varit soligt och fuktigt, sedan ösregn och följaktligen ändå mera fuktigt, det har varit stressande och pressande och alla studenter och Sheffieldbor som flytt stan under sommaren har kommit tillbaka alla på en gång och mina tjocka finbyxor kletar fast vid benen och jag springer in på alla möten med andan i halsen och en svettdroppe i pannan och tänker jag vill bort till nåt tyst och lugnt och glesbefolkat ställe som, ja som Sverige.

Sen besinnar jag mej en aning, får en huvudvärkstablett av en kollega, dricker en kopp starkt kaffe och tänker att när jag befann mej i Sverige så längtade jag bort och ut, till något mjukare, mer tillåtande. Jag minns att jag tänkte att jag måste åka bort nu så fort som möjligt, det var ett alldeles pockande, obevekligt och ganska plötsligt behov, och jag sökte till Boston i USA men fick veta att det tog ett år att få alla papper klara men till England kunde jag komma inom ett par månader. Sheffield, förklarade professorn, där kommer du att kunna lära dej mest, och jag tänkte att det gör detsamma vilken stad det blir och just att plugga var sannerligen inte min prioritet men jag lyckas alltid se ut som en person som anser det, och på sätt och vis är det nog sant att lära mej ville jag verkligen, men snarare att stå ut med livet i största allmänhet. Och jag minns friheten i att åka ensam till en helt ny plats, och att året senare ha en enkelbiljett till Sheffield, och hur skönt det var, men hur jobbigt det blev de första månaderna och hur hårt jag har jobbat för att komma där jag är nu i livet.

Jag minns hur allt annat än lugnt det var i stressgången mellan pendeln och T-Centralen, hur lång tunnelbanefärden är från Fridhemsplan till de blåa förorterna och hur mörk hela vägen är ända fram till Järvafältet. Jag minns hur man alltid måste stå på rätt sida i rulltrappan och hur obehagligt det var att gå över Stureplan sent på kvällen. Hur jag slet ännu hårdare med vardagen än jag gör nu och kände en isande ensamhet och beredskap att alltid behöva försvara mej, utan att nånsin förstå varför, och hur den klon mirakulöst bara släppte när jag landade här.

Det är som om folkmängden här är så stor, och individerna så många, att spektrat av åsikter är större och mindre provocerande fast det samtidigt, på samma gång, finns en tätare ram av mötesregler, artighetsfraser, förhållningsregler som tickar på, oföränderligt tryggt och överraskande genomgående i alla samhällskikt. Det finns någonting väldigt lugnande i det.

Sen ibland att man känner sej omväxlingsvis som butiksbiträdet och kunden i den här sketchen, det är kanske snarare ett slags allmängiltigt vuxenproblem än ett geografiskt sådant.

(Tyvärr dålig kvalite på klippet men den enda jag kan hitta, och sketchen är så bra att det inte gör så mycket ...)