Går upp klockan sex. Städar och pysslar lite och tänker på att folkhemmet, det var en trevlig ide som nu är förbi. Det är synnerligen trist när bra ideer inte fungerar i praktiken. Nynnar på den här låten:
Duggregnet mot fönstren. Jag tänker att det här är en dag då jag nästan inte orkar gå till jobbet. Men det gör jag, lutherskt. I finaste mötesbyxorna som jag strykt ordentliga veck på. Sitter på bussen ut i förorten till ett viktigt möte. När jag går av bussen håller en man ett spontant tal om hur vi måste lära oss att älska varandra igen, och skyller allting på Thatcher att vi inte kan det längre. Jag funderar en stund på om han är galen, men det är lite svårt att säga. Jag kommer för tidigt till mötet och småpratar om skor med en sjuksköterska. Jag tänker att om jag hade varit i Sverige nu så hade vi pratat om VALET.
Jag tänker att det är ganska skönt att inte prata om det. Det var inte så länge sen det var val i England och ingen vann. Vardagen rullar vidare. Men här har den ekonomiska krisen fortfarande inte släppt sitt grepp. Det är hårda tider. Det går ändå.
It's the end of the world as we know it. And I feel fine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar