Den här stan

Sheffield glänser i kvällssolen

Spårvagn åt ena hållet. Spårvagn åt det andra. Möte. Rapportskrivning. Kort promenad. Buss. Kolla upp koll. Att allt står riktigt till. Komma oannonserad. Mera spårvagn. Fylla i formulär. Telefonsamtal. Brev. Problematiskt möte. Följs av roligt möte. Resonemang som innehåller kommentaren - 'om det är problem så ringer jag polisen, eller Anna', från en dam vi stödjer. Vi är liksom likvärdiga instanser. Det är ganska pressande, och samtidigt ganska rörande. Besöker platser jag inte varit på länge och det känns som igår. Livet är ögonblick. Växlar mellan att känna mej som en militär rustad för krig och en mysmormor. Jag går nerför en lång backe på väg mot den sista spårvagnen hem, i duggregn. Jag känner mej trött och som minst 75 i levnadsår. Då stannar en lastbil precis när jag ska gå över gatan och en kille som jag i mitt 75-åriga sinne tänker är ett barn tutar och ropar 'Do you want a lift darling'.

Och jag tänker att jag trots allt inte ser ut som varken en militär eller mysmormor. Och att man fortfarande kan bli tutad på tycker jag piggar upp livet lite grand. Jag vet inte vad Gudrun tycker om det. Jag får kolla upp det innan jag går med i partiet.

Nånstans långt ifrån letar sej en gammal Strömstedt-låt in i mitt huvud. Den här stan, nynnar jag, är vacker.