En spännande, stressig dag fick så avsluta september. Än sån där dag som man känner att man växer lite lite grand, så där som man kände hela tiden när man var liten och lärde sej läsa och cykla, säga ifrån och kompromissa för första gången. Där, på ett av mötena i den jättestora fåtöljen, funderade jag så över hur det faktiskt går att byta stol med andra människor. Ett teoretiskt hela havet stormar där man kan krypa in i hur det känns att vara någon annan. Hur vinklar kan utforskas och integreras i den stora planen. Att man verkligen kan se spektrumet av livet i en enda fråga. Visst har jag tänkt så förr, men aldrig sett det så påtagligt som idag. Jag är verkligen oerhört imponerad av många av de människor jag möter i mitt jobb. Politiken tänker jag, tänk om politiken gick till på samma sätt.
Livet blir intressantare, men varje problem blir tidskrävande att lösa och varje åsikt svår att hålla fast vid. Vad blir det kvar, när man kan vända och vrida på allting så att ingenting är sant och ingenting falskt, när allting är bra och dåligt samtidigt för olika människor? Vilket ljus ska leda beslutet? Tanken, känslan? Budorden, FN's mänskliga rättigheter, makthavaren? Moralen? Men även den kan man vrida och vända på. Det intresserar mej det som påven sa, att avsaknaden av en absolut sanning och därmed en moralisk kompass är människans största problem. Jag undrar om människans instinkt är alldeles lika, men formas olika av livet. Den där instinkten, kunde den möjligen vara absolut under lager av manipulation och nitar och rutiner och ovanor och rädslor? Det är spännande att jämföra vår kultur nu med hur vi tog beslut förr i tiden, när det fanns en annan överhet, andra regler och ett krav att tro på en absolut sanning. När jorden var platt och det satt små barn i mannens spermier, redo att hoppa ut och när alla skulle lära sej katekesen. Så fanns det kanske en absolut sanning - men det var ändå aldrig samma sanning.
Så går mina tankar i fåtöljen, där instinkter och tankar, individuella sanningar och känslor flätas samman i en tråd som löper stadigt mot ett gemensamt mål. Alldeles som ett mirakel.
September avslutades bra. Det har varit en omvälvande och annorlunda månad med valet i Sverige, påven som kom in i min TV och vardag och startade en tankeprocess, sommarlandet som blev verklighet, Maratonloppet genom stan, svåra dilemman, svenskt smörgåsbord hos mej och besök i Chesterfield. Så ska livet vara. På sin spets.
På hemväg genom myllrande Fargate kikade jag in på John Lewis. Där, där fann jag personalen i full gång med att bygga upp julpyntsvinterlandet.
.jpg)
Då börjar julen för mej. Det må vara 23 grader varmt, men finns det julpynt finns det jul. En högst individuell sanning.
4 kommentarer:
Oj det missade jag idag;-) men har John Lewis att se framemot nu. Det övriga har jag reflekterat över.
Tänkvärt! Jag tror vi människor tappat empati för varandra på många sätt. Trots globaliseringen ser vi inte människor på samma sätt. Många politiker ser inte en enda fattig människa under sin karriär...hur ska de då få förståelse för att nåt måste göras? Verkligheten är annorlunda för alla.
Nej, men oj, så hemskt! Julpyntande i affärerna redan! Eller är det för att jag bor här ute i ingenting som är allting och knappt tittar in i en affär, annat än Ica Maxi, som jag är totalt ovetande?
Åh Anna, jag tittar in i din blogg, läser dina kloka ord och känner mig genast lite mer hoppfull... det är tryggt med människor som tar sig dit att observera människorna omkring dem och som orkar vrida och vända på perspektiv, fördomar och "sanningar" utan att för den sakens skull behöva bestämma sig vad som är rätt och fel, utan snarare bara navigera sig fram och försöka hitta balansen mellan sina egna tankar och andras.
Skicka en kommentar