torsdag 16 januari 2014

Jag kände att det var dags

Så länge jag kan minnas har jag velat ha en katt. Djur överhuvudtaget, men allra helst en katt. En hel sommar när jag var en sju sådär lekte jag kurragömma med mormors grannes katt. Helt svart med gula ögon. Jag gick runt runt huset, och den gömde sej i någon buske, och så hoppade den fram. Det var så roligt, jag minns precis känslan hur roligt det var. Ja, det är länge jag har väntat. Men så fick jag bara för mej att åka till ett av katthemmen i Sheffield.

Idag åker vi! sa jag till maken i söndags som låg och slumrade och mumlade ja, ja, javisst. Jag hade sneglat lite på en kisse på deras hemsida men när vi kom dit så tyckte de att vi kunde väl komma med upp på övervåningen och titta på två riktigt gamla katter, nu när vi ändå var säkra på att vi ville ha en äldre katt, det händer så sällan, sa de. Alla vill ha kattungar.

Så vi gick in till två kattdamer. Den ena gömde sej i ett hörn, den hade varit med om tortyr och var traumatiserad och låg bara och tryckte. Den andra, en charmerande kattdam på 14 år, det är ungefär en 80 människoår, spände ögonen i maken och buffade på honom tills han klappade henne och kliade under hakan. Hon släppte honom inte med blicken spann och myste. När jag väl hade samlat mej efter de andra kattens tragiska historia så bekantade jag mej med denna också, och ja på en gång så kändes det att den här kissen, den är menad för oss. Vi gick hem och tänkte ett dygn, sen igår så for vi och hämtade henne. Hon var lite nervös förstås direkt när hon kom hem, men det dröjde bara några timmar innan hon tittat ut från sitt gömställe under sängen och hoppat upp i fönstret och sedan tupplurade på sängen. Idag har hon inspekterat resten av övervåningen, bottenvåningen får bli imorgon kanske. Hon är otroligt gosig och snäll och säger inte ett pip. Hon verkar redan trygg och lugn. Jag är så glad att hon fått en ny chans, och jag känner mej så tacksam att jag fick träffa just denna katt. Något lätt liv har hon sannerligen inte haft, och att kunna vara så framåt och kärleksfull trots det, det tycker jag är en stor inspiration.




12 kommentarer:

Monica sa...

Härligt! Det blir så fint och damen ser bestämd ut:-). Och redan hemmastadd, det blir jättebra! Fin med personlighet eller kattlighet:-), roligt att mötas av henne när ni kommer, kram och lycka till med allt!

Steel City Anna sa...

Ja hon är en säregen katta, och jag tror vi passar bra ihop hon och jag, är lite säregen jag också :) Och bestämd :)

eastcoastmom sa...

Oh så fin! Jag gillar också katter, vi hade flera katter när jag växte upp och har haft två olika katter nu. Både barnen och maken pratar om när vi kan skaffa ny katt... (när vi flyttar till vårt hus innan jul!)

annannan sa...

Hjärtevärmande historia det där.

Det är ju likadant med att adoptera barn, alla vill ha bebisar. (Fast när det gäller människoadoptioner finns inte alternativet att adoptera en moster, vilket jag nu tycker är väldigt synd faktiskt.)

Kolsvart ansikte med vita morrhår är väldigt stiligt, tycker jag.

Steel City Anna sa...

Eastcoastmum : jag är så glad att vi bestämde oss, och en äldre kattdam som denna passar vårt temperament mycket bättre än en livlig kattunge!

Annannan: man ser det på en gång på hemsidorna, kattungarna snappas upp inom ett par dagar men samma gamla äldre katter ligger kvar, månad efter månad. Det är en tråkig inställning, äldre katter har ju lärt sej en del genom livet, river inte huset, bråkar med allt och alla och biter på allt. Den här vill inget hellre än att gosa. Inte helt ovanligt att folk lämnar in katter när de inte är kattungar längre heller. Var ett par jättefina katter som vår runt året på hemmet som vi hade tänkt först, men sen kunde vi inte motstå denna, de långa morrhåren och respektingivande blicken :)

Jani sa...

Kul och grattis till katten. Nog ser hon allt lite gråhårig ut :)

Steel City Anna sa...

Jani: tack :) hon har små gråa hår genom pälsen och i öronen :)

Johanne sa...

Åh, så fint att ni fann varandra! Katten får ett kärleksfullt hem och ni får en mysig katt. Får man fråga vad hon heter?

Steel City Anna sa...

Johanne: Hon är en härlig liten personlighet :) Hon heter Darinka :)

Saltistjejen sa...

Ååå jag blir alldeles tårögd. Av sorg över vad man kan utsätta djur för. OCH även av glädje för att just NI har fått chansen att få ha HENNE hos er!!! :-) Så fin! Och att ha katt är underbart. Innan vi skaffade våra hade jag aldrig trott att man kunde bli så fäst vid dem som man blir. Nu har jag svårt att se att jag någonsin skulle vara utan katt. Ever. :-)
Grattis till er alla!!!

Steel City Anna sa...

Saltistjejen: usch ja, visst är det hemskt. Tänker mycket på den andra kissen. Hoppas nån adopterar henne. Vår kisse är som ny, fått finare päls och lite hull redan, hon var himla spinkig när hon kom. Äter riktigt bra nu och rör sej en hel del, hon får väl mer energi nu när hon får mer näring.

Saltistjejen sa...

Så härligt att ni redan ser skillnad och att hon mår bra och trivs hos er.
:-)