Första dagen på det nya året. Jag räknar årsringarna och funderar på tiden. Det här året ska jag fylla 32, trädet är några år äldre. Kanske skaffa katt. Ta mej igenom en del prövningar men också, får man hoppas, möta roliga, spännande och intressanta dagar. Men vad vet man egentligen. Helt plötsligt blir det bara en stubbe av alltsammans. Det är underligt med tiden. Jag tänker på versen nedan och är glad att jag kan så mycket texter utantill. Sådär så att man kan sitta lite melankolisk på en stubbe och tänka att allt är nog som det ska vara, ändå. Ännu en årsring kan börja.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, inom kort skall allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går Jag skall vandra ensam utan spår.
Pär Lagerkvist
6 kommentarer:
Ett vackert och rikt år med många välsignade dagar önskas dig!
Men dikten så sann, imorse var det första jag tänkte på att min bror firade nyår med familjen, glad och med nya planer, en vecka senare togs verkligen allt ifrån honom. Vi kommer med tomma händer och lämnar med tomma händer och så är livet däremellan.
Nej man vet ju ingenting egentligen så det är ju dumt att oroa sej.
32 ja...jag försöker vänja mig jag med. 32. Känns så väldigt vuxet. Vad hände? :)
Ja, precis så är det.
Trillingnöten: visst känns det gammalt :) åren mellan 22 och 32 försvann i ett nafs bara.
Elisabet: Pär Lagerkvist läser jag ofta och jag tycker att texterna talar till en på olika sätt beroende på vart man är i livet. Det är väl så med riktigt bra författare.
Skicka en kommentar