Monday, 13 February 2017

Från Brexit till Bibeln till Tranströmer

Att bo här just nu, i det som är kaoset Brexit, är en förbryllande, omskakande upplevelse. Vår status som EU-medborgare i ett land utanför EU efter Storbritanniens utträde är fortsatt oviss, och ganska nyligen röstades förslaget om att garantera våra rättigheter och ge oss permanent uppehållstillstånd här ned.

Uppehållstillstånd går förstås att söka ändå redan nu, och har man arbetat sammanhängande i minst fem år så ska det inte vara några problem. Blanketten har också precis blivit enklare och det går att söka på nätet. Min man har redan uppehållstillstånd sedan länge och jag har arbetat här i snart 12 år utan minsta paus, men jag har ändå andra farhågor. Jag har också stor sympati med alla de som inte arbetat av olika anledningar, men varit försörjda av en maka eller make eller självförsörjande, och därför inte kvalificerar för att söka uppehållstånd eller medborgarskap och kan trygga sitt liv i Storbritannien med sin egen familj. Eftersom det är extremt dyrt med barnomsorg här så måste många helt enkelt vara hemma. Det kan ju också vara så att man inte kunnat arbeta på grund av sjukdom eller att man vårdat en anhörig.

Jag har inga barn, kan högst troligen stanna om jag verkligen vill och en svensk utbildning att falla tillbaka på om jag inte vill, så jag stressar över andra saker. Min största rädsla är privatiseringen av sjukvården som redan har börjat och att ett amerikanskt system införs där man måste ha försäkringar för att få vård. Med låga löner och kroniska sjukdomar är vi inte mycket att hänga i julgranen för ett försäkringsbolag.

Min andra oro är hur det ska gå till att flytta över den statliga pension vi tjänat in här till andra länder i famtiden, och hur många byråkratiska hinder som kommer skapas innan man har bevisat vad man har rätt till och vem som ska betala vad till vilket land. Dessutom stressar det mej att inte veta vilka rese-restriktioner som kommer införas och hur pass mycket mer komplicerat och dyrt det kommer bli att resa till och från EU, där vi har vår närmaste familj.

Det formella utträdet ur EU påbörjas nu i mars och kommer att ta två år, minst. Många säger att det är omöjligt men jag kan mycket väl tänka mej att britterna fixar det snabbare än man anar. Under dessa år sitter vi i limbo med miljontals andra människor, EU-medborgare i Storbritannien och britter i EU-länder, och vet inte hur vår situation kommer att bli.

Allt detta som jag skrivit ovan surrar ständigt i mitt huvud, samtidigt som jag ser ut som en britt, låter som en britt, jobbar med britter och är vänner med britter. Måste jag av någon anledning poängtera att jag är svensk så är det ingen som tror mej förrän jag visat passet eller sagt någonting på svenska. Det händer mej så ofta i de mest underliga situationer att jag har fått en viss vana, men reaktionen är alltid av total förvåning. Jag tar det för givet att många är tvåspråkiga, det är ju helt normalt om man har föräldrar från ett land och växer upp i ett annat till exempel, men det är som om britterna inte kan greppa det. Det ligger någonting i det där som stör mej mer och mer. De flesta britter har också extremt svårt att förstå hur Brexit påverkar mej, eller att det påverkar mej överhuvudtaget. Som om migrationsverket intresserade sej för folks dialekt och förmåga att uppskatta oerhört gamla hus.

Alla EU-familjer som bildats i det som kanske kommer att ses tillbaka på som det naiva 00-talet får plötsligt gränser att tänka på, blanketter, pengar att försörja varandra med, oro över om barnen har annat medborgarskap än en själv, myndigheters makt över ens liv. Den fria rörlighetens dagar är över. Att det skulle få sådana konsekvenser, att gifta sej med någon från ett annat land, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Det har tagit sej bibliska, gammaltestamentliga proportioner, då man inte bara gifte sej med en annan släkt hursomhelst. Jag tänker på Rut som valde mellan sina släktingar och till slut följde med Naomi till Betlehem med orden Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Nu har det sina skäl att Ruts historia är så känd, för att göra som Rut är sannerligen inte lätt. Att ge upp sitt folk och sitt land på riktigt, inte bara att kuska runt lättvindigt inom EU, utan att svära trohetsed till den brittiska drottningen och kanske, om reglerna ändras för dubbelt medborgarskap i framtiden, förlora sitt svenska, det är inget jag är beredd på iallafall. Då hade vi ändå texten om Rut och Naomi på vårt bröllop.

Något som ser ut att vara helt kan helt plötsligt öppna sej och visa en annan komplett sida. Det kan rymmas så ofantligt mycket i en människa. Hur var det nu Tranströmer beskrev det ... inne i dej öppnar sej valv bakom valv oändligt. Det måste gå att vara delar av olika länder och leva bortom de gränser politiken sätter för oss, på något sätt. Just nu vet jag bara inte hur.

11 comments:

annannan said...

Kan jag få lov att bara skicka en gammaltestamentlig omfamning och säga att jag förstår så vitt jag kan förstå som inte är direkt drabbad och känner med er och de många andra jag känner i samma situation, och de många britter som skulle skriva under och som inte ens har någon annan nationalitet att falla tillbaka på. Det här är så fruktansvärt sorgligt och omtumlande och jag saknar fler ord.

Monet said...

Jag som också bor utomlands förstår verkligen hur du känner. Skulle Le Pen vinna presidentvalet (och i dessa tider inträffar ju totala överraskningar som både Brexit och Trump) lär det bli samma tongångar med ett ev. Frexit och vad händer med EU då? Vi som bor i Frankrike behöver ju inte fundera över uppehållstillstånd, våra svenska pensioner för vi enkelt över till vår franska bank, vår fullkomligt eminenta och tillgängliga sjukvård ges oss på samma villkor som för fransmännen även om det sen är Sverige som enligt dubbelbeskattningsavtalet betalar (för oss som pensionärer) och vi har tillgång till både akut men också sjuk- och tandvård i Sverige på samma villkor som om vi vore skrivna där. Som nordiska immigranter som talar språket är vi också ytterst väl sedda här och eftersom vi är "residents" och betalar skatt I Frankrike och röstar i de val vi får anses vi ju precis som du helt integrerade i det franska samhället.

Så än så länge behöver vi inte oroa oss och framförallt behöver vi inte fundera över det du gör: pension, sjukvård, att få stanna kvar. Jag antar att du gjort det du kan göra på ett privat plan men kanske gör det att göra mera? Som att skaffa uppehållstillstånd i tid, kanske sjukförsäkring medan man är hyfsat ung och frisk och klarar ev. läkarundersökningar. För allt det andra kan man ju inte göra något åt, det bestäms ju över huvudet på en och det viktigaste är ju då att försöka fundera över egna privata plan B.

Men oerhört trist är det med dessa isolationistiska och främlingsfientliga strömningar istället för att bejaka den fria rörligheten som är så berikande på alla plan. Jag hade ett tag funderingar på att begära franskt medborgarskap vilket jag kunnat få och också förstps behålla mitt svenska. Idag har jag helt lagt den tanken åt sidan eftersom jag inte har en aning om det kommer att vara en fördel eller ligga mig i fatet.

Steel City Anna said...

Annannan: tack för den :) ja, det är en bedrövlig situation. Också för den halvan av den brittiska befolkningen som planerat en framtid i ett öppet Europa, som vill rädda NHS och inte skulle få det bättre av att bo i ett skatteparadis. Det är jättesvårt att beskriva hur det känns. Det tog lång tid bara att få ihop detta korta inlägg.

Denna film förklarar kanske bättre:

https://m.youtube.com/watch?v=SMBym9chuwg&feature=youtu.be

Steel City Anna said...

Monet: den situationen du beskriver stämmer helt in på hur jag har upplevt det här - tills nu. Som att vända på en hand.

Så länge jag arbetar och innan de gått ur EU får jag gratis sjukvård genom NHS. En försäkring är inte att tänka på, klarar inga tester och skulle få ett pris på halva min lön - om jag nu får fortsatt arbetstillstånd efter utträdet.

Jag avvaktar med alla blanketter - just nu är det inte ett land jag ser en framtid i. Ett uppehållstillstånd kan kanske till och med ligga en i fatet om man vill flytta vidare inom EU. Regler ändras i extremt snabb takt. Jag tror mycket kommer hända i Europa i år. Tre stora val med som du säger, rejäla omskakande eventuella konsekvenser.

Monica said...

Jag säger som Annannan, det här skapade så mycket sorg och elände så inga ord räcker. Och redan har ju en hel del drabbats hemskt, de med småbarn som berättar. De har det ju så förfärligt, svensk eller annat EU-land och barn med en britt. De får inte ta med sig barnen, är ju delad vårdnad, ska resa fram och tillbaka för att träffa dem i framtiden och det kan ju också snart bli både väldigt dyrt och mycket krångel med visum om de ens får komma tillbaka. Om inte båda är överens och vill fortsätta tillsammans men där finns ju redan tragedier.

Steel City Anna said...

Mamma: ja, det blev stora konsekvenser som inte manga tankte pa innan valet. Och sa som det nu ar, var det nog valdigt fa som rostade for. Vi som var sa moderna och globala faller raka vagen ner till medeltiden snabbare an man hinner blinka :) eller kanske annu langre tillbaka till Moses :)

Monica said...

Ja helt otroliga konsekvenser, såg just det om familjerna på BBC, där en är britt. Tror faktiskt det var klokare på Mose tid ...

Annika said...

Förstår hur du känner, och hur många känner.
Det är ju likadana funderingar här.
Ja, som du vet. Känns inte som om man är säker om man inte är medborgare (och det är inte jag). Green Card kan nog bli svajigt också om han ska in och pilla där, vilket han ju har gjort med sju länder redan.
OCH jag är en sådan som varit hemma med barn och inte har yrkesarbetat utanför hemmet på många år. Visst känner jag av oron. OCH osäkerheten.
Ännu har jag inte mött ngn rasism vad gäller mig och mitt ursprung. Tvärtom. MEN det kan ändras. Det kan ändras snabbt. En dag kanske jag också måste dölja mitt ursprung?
För jävliga tider är det, värre än jag kunde föreställa mig i november. Nu är det sanning, och jag vet inte var det ska sluta?
Ja, det är verkligen en värld vi har, Brexit, Trump och Le Pen.
Rakt ner i mörkret. Grattis till alla som röstade som de gjorde. Hoppas de känner stor tillfredställelse nu.
Fy fan.
Förlåt.
Här kommer en kram över Atlanten från det stora landet i väst som är en som en enda stor orosbomb.

Anonymous said...


Jag har varit bosatt här i England sedan augusti 1968 och minns tiden fore EU ganska bra. England kändes inte främlingsfientligt alls och jag trivdes fantastiskt bra. Vad beträffar NHS så behandlades jag alltid likadant som britterna. Kanske det till en stor del berodde på att min make var brittisk, själv har jag fortfarande svenskt medborgarskap, den enda nackdelen med det har alltid varit att jag aldrig kunnat rosta i de nationella valen.

Ingen vet riktigt vad framtiden kommer att fora med sig, vi kan bara hoppas att allt till slut blir bra...for alla.

Lillan i Cornwall




Steel City Anna said...

Lillan: da har du sakert en indefinite leave to remain-stampel i nat gammalt pass. Nufortiden hjalper det inte att vara gift med en britt om man ar EU-medborgare. NHS har andrats och fatt striktare regler nyligen. Var beredd pa fragor och ha pass och NHS nummer tillgangligt ar mitt rad.

Steel City Anna said...

Annika: ja, vi ar i en liknande situation. Er president och var prime minister verkar ju ocksa vara av lite samma skrot och korn :)

Jag marker inte heller av nan rasism riktad mot mej, men det ar ju for att de raknar mej som 'en av dem' - jag marker av en del rasism i stort.

Visst har det gatt snabbt ... Mycket skit kan nog handa an tyvarr.