Någon kanske kommer till kontoret och receptionisten ringer upp till mitt skrivbord, ursäktar sej för att de vet att jag nog är upptagen men att jo, ja, det verkar ganska viktigt, den här personen vill verkligen prata med mej. Så jag kommer ner och denna människa har en enda fråga, att bara byta några ord, jo det här med blommor på begravningen, går det för sej med en vanlig bukett eller måste det vara en krans? Jojo, det går för sej säger jag. Jaha tack jo det var bara det jag undrade. Och jag tänker att om man inte har någon annan att fråga, ingen mamma eller pappa eller syster eller bror eller vän utan åker hela vägen till kontoret för att fråga mej, då är man ensam. Och om så alla de där numrena i Excelfyrkanterna stämmer aldrig så väl, så är det just svaret på den där frågan, som är det allra viktigaste.
Någon är kanske sjuk och behöver hjälp. Den som får sjukhusets frågor om vårdplaner och framtiden, det är inte personens familj eller vänner eller släkt, utan det är jag. För det finns ingen annan. Då är man också ensam. Så många äldre människor som jag träffat med förståndshandikapp som haft en nästan otänkbart omänsklig uppväxt. Det snuddas lite vid detta i det här lilla klippet:
Hur kan man hjälpa nu?
Och alla dessa snirkliga gångar där makten bor som jag har kikat in i, fragment av kunskap om det stora maskineriet som jag aldrig kan dela fullt ut, det äter sej ibland in i mej som en giftig orm, eller lägger sej på mina skuldror som ett tungt ok. Jag tänker att om så det enda lilla jag gör som verkligt hjälper, utanför den spelplan där regler alltid till viss del måste följas och där alla har sin egen agenda, är att kunna vara någon som man kan komma till och fråga en helt enkel, vardaglig fråga, så kanske det räcker. Fast samtidigt undrar jag om jag skulle kunna göra någonting själv, som en outsider, någonting som kunde hjälpa lite mer. Men vad det skulle vara, det kommer jag aldrig fram till.
Värkande skuldror kan iallafall lindras av min nya leksak från Argos. På något sätt ska man ju lyckas få energi till nästa dag igen.
2 kommentarer:
Ja, har man lyckats förgylla dagen för en enda människa, om än för aldrig så kort stund, så har den ju inte varit förgäves.
Dagen.
Och jag är så glad att det är till dig de kommer älskade dotter för jag vet ingen så klok, varm och vis som du. Lyssnar, tänker efter och hittar de rätta orden.(Var du nu fått all denna klokskap ifrån;-).
Skicka en kommentar