A day in the life

Sover illa och vaknar svettig och det är alldeles kvavt och fuktigt i luften. Famlar efter jourtelefonen. Den är tyst. Äter Shreddies och får kaffe av maken. Funderar på alla dagar som är livet. Handtvättar kläderna jag inte vågar pula in i den lilla tvättmaskinen, pular sen in alla kläder jag inte är så rädd om i den och städar badrummet. Sätter mej i solstolen på balkongen och löser en hög gamla korsord jag sparat. Svenska korsord. Tänk, efter alla högskolepoäng, glosprov och år i England så tycker jag fortfarande att engelska korsord är obegripliga. Det är mycket kulturreferenser i korsord. Koder och nyckelfraser. Jag funderar en stund på det. Det blir kallt när solen går i moln men är fortfarande kvavt inne. Jag äter jordgubbar till lunch och värmer rotmos från igår till maken.

Sen får jag syn på att de gula blommorna på balkongen jag sådde förra året har kommit upp igen på eget bevåg, det gör mej glad.

Och att en enda liten blomklase har klarat sej sen torkan i april när jag var i Sverige och inte kunde vattna fjärilsbusken. Det är lite av ett tecken.

 Den fina fuschian är också alldeles översållad av knoppar som börjar slå ut.

Det är grönt och fint i balkonglådorna. Jag tycker om att se hur det växer. Jag som aldrig var någon krukväxtmänniska förr i tiden kan nu vända mej om när jag står vid hissen på mornarna på väg till kontoret och titta i fönstret om blommorna mår bra. Om de gör det blir jag nöjd, och om de slokar känner jag att det är viktigt att jag kommer tillbaka igen på kvällen och ger dem vatten. Ibland kan den lilla glimten av annat liv än bara stressen på jobbet ge mej den energi jag behöver för att hålla ut.

Jag packar ner jourtelefon, scheman och loggbok i den guldiga bröllopsväskan som inte är min stil och som just därför lockar idag när jag inte riktigt känner mej som mej själv och beger mej till Costa coffee och beställer vad som mest liknar en hink (muggen har utrustats med två öron för att kunna lyftas) med choklad-latte. Och en kaka.

Jag sitter där länge. Jag är väldigt trött. När jag reser mej upp tror jag att jag råkar gå ivägen för en främling och mumlar ursäkta innan jag inser att det är en spegel och att främlingen är jag själv. Jag minns att jag läste detta i boken Eat, Pray, Love som blev film nyligen med Julia Roberts i huvudrollen om hur hon länge efteråt minns att hon en gång såg sej själv i spegeln som ett vänligt ansikte hon ville vara snäll mot, och håller detta minne som en slags ledstjärna i vardagen. Jag tycker det är fint sagt.

Sätter mej och vilar på innergården. Går hem och stryker tvätten. Koffeinet i kaffe-hinken gör mej lite stirrig. Det är en skön kontrast efter att hela veckan varit så trött. I Monaco har det trots allt blivit ett bröllop. Aftonbladet har återigen börjat tjata om sex-skandaler. Jag lär mej att förkortningen 'aw' på mina svenska kompisars facebookstatusar betyder after work. Jag funderar på om man säger a-dubbelve eller bara a-v och tänker att detta är så roligt, hur alla plötsligt börjar säga samma uttryck och hur jag förmodligen också skulle göra det om jag inte betraktade det hela på avstånd. Jag funderar på att jag borde vara van vid att vara på avstånd och hur sommaren alltid är svårast i England, hemlängtansmässigt.

I Östergötland åskar det och överallt ska man 'maxa sommarformen'. I en artikel i Dagen läser jag att Sverige och Tjeckien är världens mest sekulariserade länder och ler åt vilket roligt sammanträffande det är att just jag och min man träffats som båda är kristna. I Sheffield är det strejk och alla är oroliga över sina pensioner. Och nu, nu börjar dagen gå mot sitt slut. De gula sköra blommorna har fällt ihop sina blad och syns knappt.