När jag försökte vara som Mona

Idag var jag på ett möte lite utanför stan och gick sedan tillbaka till kontoret och hamnade således på ett annat lunchställe än mitt vanliga - jag hittade ett nyöppnat italienskt kafe som hade helt enormt lockande smörgåsar med oändliga varianter av italiensk korv och parmaskina, mozzarella, tomater och god sallad. Detta är inte en vanlig syn i Sheffield, staden där något som är en en mycket vanlig syn vid lunchdags är en näve pommes frites instoppade i en fralla.

Jag blev eld och lågor, och när jag desutom såg att kaffe-menyn var längre än "coffee" och "white coffee" blev jag helt till mej och beställde en dubbel macchiato, precis som Mona Sahlin gör enligt miljöpartistens sommarprat i P1. Butiksbiträdet tittade på mej, log lite nervöst och upprepade 'macchiato, sa du?'. Hon vände sej mot menyn och tittade missmodigt. Jo, där stod det ju macchiato. 'Jo', säger hon. 'Det är det aldrig nån som beställer. Och ja, ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning alls om hur man gör en macchiato.' Jag säger att det gör inget, jag kan ta nåt annat kaffe, mest har jag ju beställt detta för nyhetens behag, för att vara lik Mona och för att alla människor i Prag drack macchiato hela tiden och att detta får mej att tänka på semester. 'Nej nej, säger hon, jag ska ordna en macchiato'.

På engelskt vis ber hon om ursäkt tio gåger och jag som har blivit ganska engelsk efter 6 år börjar också be om ursäkt, och till slut kommer en människa som egentligen har rast och gör macchiaton, och hon ber också om ursäkt, och jag ber om ursäkt för att ha beställt så krångligt sosse-kaffe och det slutar med att jag får ett wienerbröd på köpet för att jag får vänta och att vi alla sammanlagt sagt please och thank you säkert 50 gånger. När jag sen dricker macchiaton tänker jag att vanligt kaffe med mjölk ändå är godare. Man ska inte hålla på och göra sej till här i livet, moraliserar jag tyst.