"Jag ångrar" är en önskerubrik från Trillingnöten.
Jag ångrar inte mycket, men en sak ångrar jag. Det är att när jag ändå satsade så mycket tid, pengar och möda på en fem-årig universitetsutbildning att jag inte blev något yrke som värderas högre av samhället. Ekonom, advokat, arkitekt, nånting sånt. Å andra sidan har jag alltid varit lite idealistisk, så hade jag inte blivit lärare hade jag säkert blivit bibliotekarie eller psykolog eller så. Fast präst, det har jag tänkt på mycket. Präst är lite mittemellan, det är både ett yrke som uppskattas av samhället (åtminstone när det blir katastrofer, vigslar, dop och begravningar) och som man behöver odla sin idealism i. Det hade kanske varit nåt.
Men allvarligt talat, hade jag vetat tidigare vilka anlag jag har för ekonomi hade jag utbildat mej inom det. Jag tycker till och med att det är ganska roligt ...
5 kommentarer:
Som din mor vet jag du kunde satsat på precis vad som helst med lika gott resultat men man måste ju välja. Du som inte är 30 än men gjort så mycket kan välja igen kanske, allt har man nytta av och får erfarenheter och kunskaper som man bär med sig från ett område in i ett annat.
Ja, visst är det tragiskt att såna arbeten inte uppskattas mer?Yrken som har med människor att göra (förutom läkare då), har ju väldigt låg status. Visst är det så omvänt?
Trillingnöten: Jag kommer nog aldrig riktigt att förstå varför det är så!
Mamma: ja, nåt måste man ju välja och jag var på olika seminarium om att bli jurist av något slag men jag tänkte att det var så otroligt tråkigt och stelt. Jag skulle kanske tänkt annorlunda nu som vuxen. När jag sommarjobbade på ett ekonomikontor tyckte jag att även detta var vansinnigt tråkigt men lätt och fort gick det. Jag tänkte inte då att det var positivt utan sökte utmaningar i allt. Det var innan jag fattade att livet i sej är en utmaning :)
Det där tänker jag på allt som oftast för egen del.
Jag inser nu att en annan grundutbildning (veterinär) och en annan forskarutbildning (hårdare prioritering av toppuniversitet) hade gett mig en annan status. För samma insats hade jag räknats för mer.
Jag kan tänka att om jag hade vetat det skulle jag kanske ha valt annorlunda. Men samtidigt är jag faktiskt glad och stolt över den där nittonåringen som var idealistisk och som trodde att det bara hängde på hur duktig man var. Dessutom var hon insiktsfull på sitt sätt. Jag valde aktivt bort just veterinärlinjen eftersom jag inte ville gå en utbildning som helt saknade valmöjligheter - elva terminer helt fastlagda enligt ett program utarbetat av andra.
Och när jag kommer in i de tankebanorna tänker jag att om jag valt en annan väg hade jag inte varit den jag är idag. Och det tror jag gäller för dig också.
Jens Lapidus sa i sitt sommarprogram (förra året) något om juridikstudenterna som under utbildningens gång hinner bli färgade av statusjakten och väljer affärsjuridik som en karriär i stället för det som faktiskt ursprungligen motiverade dem att söka den utbildningen - möjligheten att få vara med och bidra till att rättvisa skipas bland mer eller mindre olyckligt lottade i samhället.
Jag tycker att det ligger mycket i det där uttrycket att om man inte är kommunist innan man fyllt tjugo har man inget hjärta, förblir man kommunist efter att man har fyllt tjugo har man ingen hjärna.
Det sorgliga är att det yrke du valt inte har den status det borde! (Liksom undervisningsdelen i mitt yrke har mycket lägre status än forskningsdelen). Det skulle man kunna skriva ett helt eget inlägg om.
Annannan: Mycket klokt skrivet! Att just vård och undervisning rankas så lågt, det gör mej arg minst en gång per dag :)
Skicka en kommentar