Önskerubrik 20

"Jag ångrar" är en önskerubrik från Trillingnöten.

Jag ångrar inte mycket, men en sak ångrar jag. Det är att när jag ändå satsade så mycket tid, pengar och möda på en fem-årig universitetsutbildning att jag inte blev något yrke som värderas högre av samhället. Ekonom, advokat, arkitekt, nånting sånt. Å andra sidan har jag alltid varit lite idealistisk, så hade jag inte blivit lärare hade jag säkert blivit bibliotekarie eller psykolog eller så. Fast präst, det har jag tänkt på mycket. Präst är lite mittemellan, det är både ett yrke som uppskattas av samhället (åtminstone när det blir katastrofer, vigslar, dop och begravningar) och som man behöver odla sin idealism i. Det hade kanske varit nåt.

Men allvarligt talat, hade jag vetat tidigare vilka anlag jag har för ekonomi hade jag utbildat mej inom det. Jag tycker till och med att det är ganska roligt ...

Julis sista dag

Juli har varit en rent utmattande månad på många plan, och så otroligt mycket har hänt, i det lilla och i det stora. Det har varit stressigt och många förändringar på jobbet, jag har klämt in lite semester som också var väldigt innehållsrik, hunnit med inte mindre än två festivaler och två besök från Sverige, firat vår fjärde bröllopsdag och lyssnat och läst mer nyheter än vanligt på varje ledig stund.

Terrordåden i Norge skakade om världen och påminde om att människan kan vara så skoningslöst grym. Detta tillsammans med pågående krig och katastrofer runtom i världen blev en så hjärtskärande kontrast till den vackra sommaren. Allting liksom stannade upp och jag tänker på Audens dikt som börjar 'stop all the clocks' och slutar med 'The stars are not wanted now; put out every one, /Pack up the moon and dismantle the sun, /Pour away the ocean and sweep up the woods; /For nothing now can ever come to any good.' Med tiden stannar inte, den går vidare, och det blir augusti och höst som alla andra år. Det finns fortfarande godhet i världen.

Det mesta av juli har regnat bort men ett par soliga dagar har det varit. Regnet har gjort att det är grönare och friskare än vanligt, med ovanligt vacker blomsterprakt. Jag har gått många promenader och suttit i en hel del parker och funderat och lyssnat på sommarpratare. Julis bästa sommarpratare tycker jag var C-G Weichtmeister, Ann Petren, Martin Fröst, Babben Larsson, Jan Carlzon och Lars Ohly. Kjerstin Dellert fick mej förvisso också att skratta högt när hon pratade om sin passionerade stund med Birgit Nilsson.

Jag har skrivit många önskerubriker denna månad vilket var väldigt roligt, så kom gärna med flera!

Augusti tycker jag är en av årets bästa månader och jag hoppas verkligen att den blir lugnare och godmodigare än juli.

Slutligen, blandade bilder från månaden som gått:

Vy över Edinburgh

Sheffield Pride

Kvällning vid Lady Bower

Reafynd från Clarks i Meadowhall

En bit bröllopsdagspresent

Blomstrande Birmingham

Marknad på Sharrow Vale Rd

"Nu säger jag det, så blir det sagt"

Roligare människa än denna man, det har jag aldrig hört maken till. Och just denna lilla epilog är helt ljuvlig i sin enkelhet.

Minisemester

Den här veckan har det minsann åkts en hel del tåg! Först upp till Edinburgh och sedan ned till Birmingham. Två väldigt olika städer och en kontrastrik minisemester. Flera bilder kommer senare.

Önskerubrik 19

"På ålderns höst" - rubrik önskad av ingen mindre än Trillingnöten.

Jag längtar ofta efter att bli pensionär, jag är så mycket tant i sinnet. Jag vill lära mej spela bridge och gå med i en pensionärsklubb, ha en trädgård med massor av tid att påta i och en liten hund att gå på promenad med flera gånger om dagen. Sen vill jag använda mitt gratis busskort om jag fortfarande bor i England och åka spårvagn och dubbeldäckare allt vad jag orkar. Resa lite lagom långt vill jag gärna göra också, gärna billiga pensionärsbussresor till olika engelska städer där jag ska dricka te och fotografera och prata om mina krämpor med andra tanter. Helt enkelt sånt jag gärna skulle göra nu också om jag hade mera tid. Baka ska jag göra också och ha ordentiga kafferep. Jag längtar.

Skimmer

Spindlar är jag inte så förtjust i men näten - förtrollande vackra!

Önskerubrik 18

"En perfekt dag" - önskerubrik från Trillingnöten.

Jag har inga storartade krav på en perfekt dag, den kan uppnås med ganska små medel.

För det första så vill jag vakna av mej själv, utan någon väckarklocka eller andra störande ljud. Sen vill jag ha en extra god och stor kopp kaffe med varm mjölk och gärna en engelsk frukost med knaperstekt middle bacon, äggröra, grillade tomater och champinjoner. Efter detta vill jag ha tid att titta på något förmiddagsprogram på TV av typen This Morning eller Efter Tio med Malou, dricka en kopp kaffe till och gå runt och pyssla lite i största allmänhet hemma. Därefter tar jag ett långt bad med alla möjliga Lushprodukter, gör mej iordning och packar en väska med lite korsord och vatten och sätter mej på en buss ut till Peak District. Där beundrar jag får och kossor och stenmurar och hedar täckta av purpurfärgad ljung, går en lagom ansträngande promenad, dricker te på ett gammaldags tehus och en öl på en söt liten pub. En god lunch vill jag ha också, gärna morotssoppa och grovt bröd. Tillbaka i Sheffield strosar jag runt i några affärer och kollar på onödigt pynt innan jag går hem och möts av en trerättersmiddag lagad av maken. Till sist tittar vi på filmen Sideways och spelar schack, innan jag somnar med en bok.

Svårare än så är det inte att göra mej glad!

Ordlekar

Jag älskar sånt här! Ett ord som cellofan kan inspirera till mycket ...

När knoppar brister

Knoppar är nog det vackraste jag vet. Dessa på balkongen är klara att slå ut vilken sekund som helst. Jag kan nästan sätta mej och vänta.

Här kommer några fler underbara knoppar från årets parkpromenader.

Önskerubrik 17

"Det knasigaste jag varit med om", undrar flitiga rubrikönskerskan Trillingnöten.

Det knasigaste och roligaste jag kan komma på i stunden är ett minne från när jag och maken fortfarande var så nykära att vi kunde sova ihop i en pytteliten 90 centimeter bred säng. Visserligen vägde vi båda mindre, men trångt var det. Jag är en mycket egoistisk sovare, tar gärna allt täcke och lägger mej på tvären - jag sover ju när jag gör det så det är inte med flit, men det hjälper ju inte. Denna natt måste jag ha haft nånting sånt för mej för jag vaknar av hur lakanet under mej långsamt glider undan - tittar åt sidan och upptäcker då min blivande man som febrilt liksom klättrar tillbaka upp i sängen genom att dra i lakanet eftersom han halkat halvvägs ner. Han sover fortfarande och har på något sätt lyckas ramla mellan sängen och väggen, han sitter liksom fast och kämpar krampaktigt som om han höll på att ramla ner för en brant klippvägg att komma tillbaka upp i sängen, bara det att när lakanet liksom tar slut så ramlar han ändå, men detta dröjer ganska länge och ser mycket komiskt ut. Jag har under tiden försökt väcka honom men det går inte, inte förrän han dunsar i golvet vaknar han och kliver yrvaket tillbaka i sängen - men då har jag börjat skratta så mycket att han omöjligen kan sova iallafall. Det är svårt att förklara i ord hur roligt det såg ut men roligt var det och jag skrattar fortfarande flera år efteråt. Det var ännu roligare för att vi fortfarande båda var lite nervösa med varandra och att detta gjorde att vi båda tappade masken - jag för att ha knuffat honom ur sängen och han för att ha sett tecknad-film-rolig ut när han så ansträngde sej för att inte ramla ur.

Juliblommor

Sommaren når sin kulmen. Blommor i varje hörn av Sheffield city.

Önskerubrik 16

"Jag skulle aldrig" är en rubrik som önskas av Trillingnöten.

Oj oj, det är mycket jag aldrig skulle.

Jag skulle aldrig åka i nån liten kajak på nån flod full med mygg, till exempel.

Jag skulle aldrig spruta in Botox i läpparna eller springa ett maratonlopp.

Jag skulle aldrig ha en orm som husdjur.

Jag skulle aldrig vilja lära mej dyka.

Jag skulle aldrig vilja jobba i en gruva eller nåt annat trångt och krångligt klaustrofobiskt utrymme.

Jag skulle aldrig sätta mej och segla över Atlanten i en liten båt, som de här tjejerna gjorde. Mäkta imponerad är jag iallafall!

Sommarbild

Söta ankungar i dammen i Weston park.

En ovanligt underhållande politiker

Jag gillade verkligen dagens sommarpratare. Bakom allt politiskt standardsnack som alla politiker alltid startar med så glimtade där faktiskt fram ett personligt, intressant och roligt porträtt av mannen som var den ende partiledare som inte gick på kronprinsessans bröllop förra året vilket resulterade i de roliga sketcherna 'samtidigt hos Ohly' - han kommer alltid att ha min respekt för det. Jag tycker om folk som inte försöker ställa sej in.

Lyssna gärna på karln - han imiterar bland annat Juholt med dialekt och allt, visar en romantisk sida och mycket känslor, spelar stundom synnerligen underlig musik (progg, inte helt oväntat), pratar om fotboll, sjunger folkpartilåten (mer oväntat), analyserar Ekelöf och berättar att han hellre jobbade på SJ än blev varken präst eller partisekreterare.

Det är något lite rörande över alltihop. Han är liksom inte alls rädd för att vara pinsam eller säga något utan att först ha snirklat till en typisk politiker-formulering. Det är nånting väldigt fint, genuint och ovanligt i det.

Till de folkhemske

Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska

                              barn
(aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade kommunalbarnjungfrur svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.

Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.

Gunnar Ekelöf (Non Serviam, 1945)

Både blommor och frukt

Rosor på paketet, frukt i innehållet

Luktar hallon och godis!

Blåbär och vanilj

Den här kan man smula sönder en liten bit i taget och få ett mjukt tjockt täcke av bubblor i badet

Det traditionella temat för den fjärde bröllopsdagen är blommor och frukt. Och både och ingick i min fina present från Lush. En hel härlig låda full med doftande bubblebars, tvålar, krämer och badoljor. En perfekt bröllopsdagsgåva!

Sju år

Maken valde vigselringar och tog i hemlighet med sej en av mina ringar till Prag för att få rätt mått.

Idag är det vår fjärde bröllopsdag och det sjunde året tillsammans. Det här inlägget får hamna under etiketten 'Resor' eftersom det är den längsta och mest modiga resa jag har tagit mej an, och som på många sätt blev istället för de många andra bokstavliga resor jag hade tänkt mej - det blev istället en resa hem, som dock alltid är en pågående färd. Det går att hoppa av. Det går att resa iväg. Det är ett ständigt val, att välja varandra. Och ett ständigt mod, att visa varandra hela spektrumet av sej själv. Och som alltid, när jag letar i den höga lyriken efter något som speglar hur jag känner, hittar jag det istället på pricken i det banala.

I see your true colours, that's why I love you. Don't be afraid to let them show. Your true colours are beautiful, like a rainbow. Show me your colours. Show me your rainbow.

"Nu får du sluta läsa om det"

Så sa min man imorse. Jag läser och läser i alla tidningar, både svenska, norska och engelska. Det är väl ett försök att begripa det som har hänt i Norge. Det som stack till allra mest var den här artikeln från Expressen. Pappan säger:
"Sista gången jag träffade honom var han 15-16 år, då var han en vanlig pojke."
 En vanlig pojke. Vad hände sen? Och vems ansvar är det?

Önskerubrik 15

"Om jag bara fick läsa en bok i resten av mitt liv - vilken skulle det vara, och varför" önskar Trillingnöten som rubrik.

Ibland på kurser och så brukar man få en sån här fråga som en lära känna varandra övning, och då brukar de säga att man inte får säga nåt standardsvar, som till exempel Bibeln eller Koranen eller nån uppslagsbok eller så. Så jag säger inte Bibeln.

En ganska svår fråga faktiskt. Funderade först på en poesibok med riktigt krångliga dikter som man skulle kunna sitta hela livet och grunna på, kanske nånting av Yeats, men så tänkte jag att det kan bli tröttsamt i längden. En bok som jag har läst massvis av gånger utan att tröttna på är Tove Janssons novellsamling Det Osynliga Barnet och andra berättelser. Där kan man läsa om Snusmumrikens frihetslängtan, filifjonkans rädsla för katastrofer, hemulen som älskade tystnad och mumintrollet som desperat försöker bli vän med en elak drake. Vad mer kan man behöva?

Vad säger ni, vilken bok skulle ni välja?

För gammal för festival

Nu har det precis tystnat, dunkadunkat från festivalen Tramlines mitt i Sheffield, världens största gratisfestival. Jag kände igen endast ett av banden som spelade och tyckte mest att unga männsikor har underliga kläder på sej nuförtiden och skräpar ned i onödan. Medan jag gick och tänkte sådana tankar blev jag förvisso flirtad med av en ung kille vilket piggade upp mej lite. Sen gick jag hem och strök färdigt tvätten.

Småputtrigt

Med tanke på allt som hänt i världen det senaste dygnet så är det skönt att höra Babbens lugna röst i dagens sommarprat medan man flyter runt hemma och dammar långsamt. Provokationsfritt och trevligt. Det finns väl en gräns för hur mycket olycka man kan ta till sej på en och samma dag. "No man is an island" citerar hon som avslutning och jag kom att tänka på den här låten.

Önskerubrik 14

My husband wants to know "which were the three happiest days, or weeks of your life", adding 'be honest!'.

The first time my husband visited Sweden, was a very happy day. We were both so excited and newly in love. I was waiting with my dad at Skavsta airport, this tiny little place in the middle of nowhere, which would be my husband's first impression of Sweden: Trees, trees, more trees, and every now and again, a lake. It was the first time my father would meet him, and he kept making jokes, asking about every other man walking through arrivals - is it him? Is it him? especially if they were rastafaris or bald men over 60. When he finally arrived we went to the home I grew up in and had dinner with my parents for the first time, before going to my small student flat north of Stockholm. I remember looking at my then to be husband sitting in the wide open window watching the lights of the city, thinking that I was very, very happy.

A whole week of happiness was last November when I and my husband left rainy England and all the stress at work for a holiday in Lanzarote. Life was so easy, we had time to talk, watch movies, just lay in the sun and do absolutely nothing. One of the best days was when we played ping pong for ages and were both particularly bad losers. Or every evening on the porch watching the sunset with a glass of wine, wrapped in a blanket.

Lastly, it would be too obvious to say my wedding day, although that was a very happy day, so instead I think of an older memory: me and my childhood friend Karin having one of our numerous board game nights as teenagers, with good food, loads of Diet Coke and sweets, and all the time in the world. I really miss those days!

Den vidgande virveln

Ibland är ondskan på närmare håll än vanligt. Men någonstans på jorden är den alltid närvarande. Sådant tänker jag på, när reaktionen på det som hänt i Sveriges grannland är så enorm jämfört med när samma sak händer på så många andra ställen, längre bort. Men sånna är vi. Jag tänker på första versen i en dikt av W. B. Yeats och har svårt att komma till ro och sova. Jag ser framför mej en virvel som vidgar sej och drar med sej allt mer i sin väg. Kanske stillar den sej. Någon gång måste väl även en virvel sluta snurra.

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

W. B. Yeats (The Second Coming) 

Hösttecken 4

Surt, sa räven om rönnbären (jag funderar om jag är som räven som inte nådde det han gärna ville ha och därför sa att de 'ändå är sura' när jag säger att sommaren är tråkig och hösten är härlig just för att sommaren råkar vara regnig och hopplös). Men nu nalkas hösten vare sej vi vill eller ej! Vackra är de, vad man än anser om den saken.

Önskerubrik 13

"TS Eliot, Pär Lagerkvist eller Hemmets Veckotidning" önskar Annannan som rubrik. Hon har uppmärksamt snappat upp att det är ämnen som behandlas med jämna mellanrum på bloggen och är väl i sej ett tvärsnitt av litteraturens värld för mej. TS Eliot blev jag inte på riktigt bekant med förrän jag läste modern litteratur på University of Sheffield - förvisso hade min svensklärare på gymnasiet visat en film med Karin Boyes översättning av the Waste Land - det öde landet - för en ganska ointresserad klass som jag ändå minns att jag tyckte om, men inte tillräckligt för att kolla upp originalet. TS Eliot är allt det jag älskar med modernismen - många referenser till historia och samtid, otroligt språk - till och med grammatiken och sättet att välja hur satserna ska falla inom meningen blir poesi, rum för tolkning, ett slags ihopknytande av lösa trådar som jag tycker speglar livet som det är allra bäst.

Jag älskar de flesta av modernisterna (framför allt Joyce, Yeats och Wolf) och plötsligt kändes livet på något motsägelsefullt sätt mera lätthanterligt när allting inte berättas i kronologisk ordning, när olika berättelser hakar i varandra och tankeflöden får rinna fritt, just därför att det är så det är, att det är en normal och mänsklig känsla att försöka skapa struktur av kaos. På sätt och vis är faktiskt Bibeln en modern bok på det viset att den har många olika huvudpersoner, att referenser härjar åt alla möjliga håll och kanter, många olika typer av texter, den är stundom mosägelsefull och provocerande och svår att förstå, samtidigt oerhört poetisk och med massvis av rum för läsaren själv att knyta ihop sin tolkning.

Pär Lagerkvist, också en modernist, å andra sidan var en tidig bekanskap i tonåren med dikten Ångest. Något år senare upptäckte jag även hans romaner. Jag tycker om hans litteratur för allt ovanstående men dessutom för att han trots att han lämnar utrymme till tolkning och egna reflektioner ändå lyckas få sina böcker lättlästa, prosan så enkel och ren samtidigt som den är så poetisk.

Damtidningar har jag alltid fascinerats av. Här har jag skrivit om några kännetecken som jag tycker är roliga. De är väl också i sin enkelhet ett slags lapptäcke över livet, det är vad jag kan hitta som en slags gemensam nämnare till TS Eliot, Pär Lagerkvist och Hemmets Veckotidning. De är alla varianter av samma sak, och högst nödvändiga för min själsliga hälsa alla tre!

The Ewings return

Jag längtar!

Svenskens semester

Ingen kan fånga svensk semester som dessa karlar:

Underbara textrader om den motsägelsefulla naturälskande ensamhetstörstande frihetstörstande bekväma och samtidigt rutinälskande svenska folksjälen:

Fem minuter Falsterbo och fem minuter Koster
Fem minuter Flen och Hjo, och fem minuter kloster
Fem minuter Örebro och fem minuter fjäll
Fem minuters rast på ett europavägsmotell

Man ska ha husvagn, då har man med sig rubbet jämt
Man ska ha husvagn, då händer inget obestämt
Man ska ha husvagn, så att man vet hur allt ska bli
Man ska ha husvagn, för då blir man fri

http://lyricstranslate.com

Och så Roy och Rogers uppdatering:

http://lyricstranslate.com

Och vi springer inte runt i Thailand och letar, vi sitter bara här och metar.

Det ska va gött å leva!

Åh, vad jag blev glad av att se dem i den annars rätt tråkiga allsången.

Kastanjer

Hösttecken nummer tre - kastanjer.

Önskerubrik 12

"Hur är det att alltid prata på ett annat språk än sitt modersmål" undrar min mamma och Annannan.

Det är inget som bekommer mej särskilt. Jag tror att det har att göra med att jag är en sån som alltid har gillat att härma dialekter, lägga mej till med en röst för stunden och hitta på egna språk. När jag var liten pratade jag småländska efter att ha umgåtts mest med pappa på sommarloven, jag skrattade redan som fyra-åring åt min mormors dialketala sätt att säga "s'rö" på när hon var lite lätt irriterad (ser du, förmodar jag att hon menade, så här gör man srö, näe srö, det går inte för sej) och härmade henne otaliga gånger, jag och en vän från Halmstad leker ofta att vi är två damer från Västerås med tillhörande dialekt (i sin mest överdrivna form) och med en annan vän talar vi båda djupt dalmål så till den grad att folk undrat om vi kommer från Dalarna. När jag var i sju-åtta-årsåldern var jag oerhört fascinerad av finlandssvenska och jag och min kompis spelade in långa kassettband när vi läste sagor på överdriven dialekt. Större delar av gymnasiet höll jag och en vän på att reta gallfeber på resten av klassen genom att tala så som engelsmän skulle tala som just höll på att lära sej svenska.

Ja, sådär har det hållit på. Det händer ibland när jag träffar nya människor att jag talar engelska med stark svensk brytning, som de flesta företagsgubbar, för att sedan växla till bred sheffieldska och överraska folk. Jag ser helt enkelt språk som en lek förutom när jag förstås måste vara formell av olika anledningar, och då är det själva utmaningen i sej snarare än vilket språk det sker på. Jag har en engelsk telefonröst precis som jag har en svensk.

Just engelska lärde jag mej väldigt tidigt genom min förkärlek till engelsk musik, litteratur och brevväxling med alla möjliga människor - jag såg tidigt hur detta språk öppnade dörrar til hela världen. Detta i kombination med att jag har lätt för att härma, lätt för att ta till mej den matematiska sidan av språk, strukturen och grammatiken och kan ägna mycket tid åt vokabulär och fonologi har gjort att engelska mer eller mindre känns som ett modersmål rent praktiskt. Dock finns det kulturella och känslomässiga nivåer som svenskan alltid kommer komma närmast hjärtat i.

Hemma pratar jag och min man engelska med varandra, och som Annannan påpekade i en kommentar, så blir det just en slags hemgjord engelska eftersom det inte är varken mitt eller makens modersmål. Jag tror att maken lider mer än jag av detta eftersom tjeckiskan är längre ifrån engelskan rent släktskapsmässigt än vad svenskan är och han måste tänka i flera steg innan det han vill säga kommer ut som han vill. Ibland pratar vi svenska, eftersom maken har pratat tyska längre än engelska tycker han ibland att det är lättare att blanda ganska goda svensk-kunskaper nu efter sju år med att lyssna på mej och in mamma prata i telefon, med tyska ord som jag oftast ändå förstår. Min tjeckiska går väldigt långsamt framåt men nån gång i framtiden blir det kanske tjeckiska vi pratar på.

Så hur det är att alltid prata på ett annat språk än sitt modersmål beror helt enkelt på vem det är man pratar med.

Hösttecken 2

Vackra och höst-bådande ...

Önskerubrik 11

"Min tro" önskar Trillingnöten. Jag hade helt för mej att jag skrivit om detta förrut och när jag sökte bland gamla inlägg så blev det tydligt att jag använder ordet tro i nästan varje inlägg, av typen "det skulle jag tro". Men så hittade jag det - det skrevs när jag höll på med en av alla listor. Jag har inget direkt att tillägga så jag länkar helt enkelt till det inlägget!

Kvällsaktivitet

Ignorerande av disk. Lyssnande på dagens sommarpratare. Läsande om den stora avlyssningsskandalen i England.

Att strunta i disken är mycket skönt. Att lyssna på dagens sommarprat är synnerligen intressant - mycket vacker musik (och rolig sådan, som denna, ny för mej!) och mycket oväntade, personliga och engagerande historier. Att tänka på den brittiska pressetiken är synnerligen nedslående.

Det första hösttecknet

Det är sant. Hösten är på ingång. Den här bilden togs alldeles nyss.


Tänd våra ljus det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.

Och en höstälskare som jag, drar en lättnadens suck.

Vackraste sommarklänningarna

Det växer vallmo överallt i England, både vilt och i trädgårdar. De klassiska röda men också många nyanser av rosa. Visst ser de ut som vackra klänningar med underkjolar i flera lager? De är så skira och tunna och blåste av och an i vinden och var mycket svårfångade på bild. Det var så vackert med de blåa och gula blommorna runtom. Jag kom att tänka på ett stycke i Matteusevangeliet (6:29): Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.