En dyster syn på april

I all min våryra idag så kom jag att tänka på denna strof från T.S. Eliots mästerverk The Waste Land:

  April is the cruelest month, breeding 
  Lilacs out of the dead land, mixing
  Memory and desire, stirring
  Dull roots with spring rain.

Rent innehållsmässigt inte min grej men jag älskar ändå The Waste Land
för formens och rytmens skull.
Denna första början av den långa dikten är så sned och vind i sin rytm,
men nästan hyptnotiserande just därför,
hur de likadant böjda verben tippar vikten så oväntat, och gör texten
så trögstartad och nästan motvillig att fortsätta.
Som våren kan vara just i april. Och varför inte livet, nystarten,
att verkligen leva eller att tvingas leva.
När regnet kommer och rotar i det invanda.
När minnen och längtan blir synonymt och man inte ser framåt.
När våren tvingar liv i något som känns dött.

Som sagt, en dyster dikt men oemotståndlig. Läs den, och strunta i dess
upphöjdhet som modernismens kronjuvel. Och
strunta för guds skull i Eliots egna kommentarer.
Han la till dem för att retas!