Min tro är en vagga, ett ljus och en kupad hand om mitt hemligaste hjärta. Enkel. Jag har en barnatro som jag är mycket tacksam över och som nog är ganska sällsam. Jag har ingen lust till varken församlingar eller teologiska diskussioner. Jag trivs egentligen inte så bra i kyrkan, det gjorde jag inte som liten heller. Jag är varken döpt eller konfirmerad. Men tror det gör jag, och har alltid gjort.
Min tro är kärleksbudskapet i sin avskaligaste kärna: Du ska älska din nästa såsom dej själv.
Jag ser det som min plikt och min förunderliga nåd. Oftast är det lätt. Ibland, ja ibland måste jag tänka att varv till och brukar komma fram till att vad annars kan jag göra?
Ibland behöver jag också göra tankevändan du ska älska dej själv såsom din nästa. Men ofta, förvånansvärt ofta brukar jag bli påmind om det från ett helt oväntat håll.
Att inte tro, det är för mej helt omöjligt. Kanske är det därför jag fascineras av personer som talar om frälsning. Den här mannen gjorde det till exempel, och trots att det finns mängder av psalmer och gospel som jag tycker väldigt mycket om så är denna röst alldeles speciell. Inte nån särskild favoritsång. Och inte alls en illustration av min tro. Men det får bli den, iallafall. Som avslutning.
3 kommentarer:
De orden du skriver går rakt in i mitt hjärta ♡ puss käraste barn.
Att älska din nästa är liksom bortglömt i dagens samhälle tycker jag och det fattas något känns det som...bra att i alla fall någon tänker så fortfarande :)
Jag tror ändå att ganska många tänker så fast man inte säger det högt :)
Skicka en kommentar