Filurar runt lite på stan. Hittar en perfekt julklapp. Och en till. Går till den nyöppnade julmarknaden och äter tysk grillad korv. Dricker eggnogs-latte på Starbucks. Och så slår det mej, att detta är sjätte året jag är i Sheffield och tittar på den årliga juleljus-tändningen. Och det är nästan en svindlande tanke. Sex år är lång tid. Och nu är den här traditionen lika mycket tradition som adventsljusstaken (jag förklarar för maken att nej, man får inte tända alla ljusen på en gång, det ska vara ett i taget, varje söndag, från NÄSTA söndag, och de ska brinna jämnt, så det blir som tripp trapp trull och så måste man PASSA ljusen, för jag har mossa i - varför har du mossa i, det är ju brandfarligt - för att man SKA ha mossa i, och jag ser att han slutar försöka få logik i det hela och låter mej hållas). När jag såg granen tändas, så blev jag nästan lite rörd. Assimilerings-rörd. For the city we live in! For the city we love! ropar de från scenen. och så räknar de ner - tio, nio, åtta ... Julgranen skimrar i alla möjliga färger. Jag har slutat att tänka på att julljusen är ganska omatchade och ser exakt likadana ut som alla andra sex åren. Jag tycker bara att det är fint.
4 kommentarer:
Ljuvligt underbart är det. Håller på att skriva till kungen nu och försöker förklara;-), ska visa ljuständningen i Sundsvall och föreslå att vi gör det lika vackert i huvudstaden också. Optimist som jag är ser jag redan svarsbrevet;-)
Ja, det vore roligt :)
Spännande att känna sånt tycker jag!! Så känner jag inte för min egen stad där jag växte upp ens :)Kanske för att vi liksom alltid är på väg...på väg till nån annan stad, men när? Det vet ingen :)
Trillingnöten - så känner jag inte för min uppväxtstad heller :) Men Sheffield har nåt visst!
Skicka en kommentar