Dag 2. Min första kärlek

Min första kärlek, det var en 15-årig yngling på moped i svart skinnjacka som nog hette någonting i stil med Tobias och bodde i samma bostadsområde som jag. Jag var sex år och gick på lekis och hade där med stor möda ritat ett Alla Hjärtans Dag kort till honom, deklarerande min brinnande kärlek. Han brukade hänga vid vändplanen utanför vår balkong, försökte se tuff ut och ämnade förmodligen imponera på lite äldre trånande flickor än jag själv. Men detta la jag ingen stor vikt vid. Jag satt länge och väl och väntade på bänken under körsbärsträdet vid vändplanen. Mycket rikigt kom han, och jag gav honom mitt kort.

- Varsågo, det är till dej, sa jag.
- Jaa, eeh, tack, sa han, och stoppade kortet i jeansfickan.
- Nu ska jag gå in och äta, sa jag sen. Och sprang iväg.

Jag var ganska nöjd med att uppdraget var utfört och att mannen ifråga hade sett ganska glad ut. Sen tror jag inte att jag tänkte så vidare på honom. Det kom snart en ny förälskelse. Men jag minns den där känslan väldigt starkt, att jag absolut skulle ge det där kortet. Det var liksom det som var det viktiga, att jag hade bestämt att det var till Honom. När jag tänker efter har jag alltid varit ganska tydlig med att offentliggöra mina kärlekskänslor. Det har skrämt bort en väldig massa karlar. Men vad gör det, som tanten i Debatt sa: Spårvagnar och karlar springer man inte efter, för det kommer snart en ny.