Nudlar, konserver, och tyska chips

Vardagstankar från Lanzarote

Jag sitter på Lanzarote, på en underligt öde tyst och isolerad ort bland de torra, brända vulkanerna, där palmerna ser ut som påfågelfjädrar och den turkosa poolens vatten inte är uppvärmt. Jag äter samma mat som under min studenttid – den lilla affären på området säljer inget annat än nudlar, konserver och tyska chips.

Natten kommer plötsligt och mörkret är sammetstjockt. Jag har gått över de svedda sandlådeängarna ner till köpcentrat med Burger King och irländsk pub, restaurang som serverar Sunday Dinner och Fish and chips och kiosken som säljer Aftonbladet med svenska kungen på, och sett den lilla stranden och de stora, kalla havet, och nästa vulkanö i soldiset. Där brukade flera av mina kompisar fira jul eller nyår när jag gick i mellanstadiet – det verkade avlägset och främmande, jag såg foton med stora kaktusar och fester i lyktornas sken. Nu är här inga fester förutom minidisco ikväll klockan nio. Vi har valt det lugnaste hotellet med flit och en liten lägenhet alldeles i utkanten av anläggningen, där vi kan sitta ifred på vår veranda.

Imorse drömde jag om Excelkalkyler men skyndade mej att ta en kopp kaffe i solskenet och försökte få hjärnan att bli blank. Jag har sovit i 14 timmar varje natt sen jag kom hit och det fascinerar mej att man åker ända till Afrikas kust bara för att sova och ligga i en blå solstol. Det fascinerar mej också hur man kan bli medelålders så häftigt. Två pensionärer spelar kort vid ett av alla likadana mörkgröna plastbord. Vid ett annat sitter tre damer i solhatt med solglasägon på brättet och läser varsin bok. Exakt klockan sju vallfärdar alla paren ner till restaurangerna vid havet. De går utmed vårt staket i beiga shorts och pratar lågmält.

Det här är den första semestern jag har haft utan några impulser, nya intryck, aktiviteter. Det är som att transportera en bit av England och Tyskland till en sandgrop med hetta och palmer. Det är, förunderligt skönt. Inte visste jag att livet skulle bli sådant. Att man längtade till ett sånt här pseudo-existerande för en vecka. När man blundar för att orka forsätta i regnet när man kommer “hem”. Nej, så planerade jag aldrig att jag skulle känna när jag var liten. Men så blev det ändå. Jag tänker att jag kunde sitta i den här plaststolen i flera månader till. Kanske hela livet. Och vara helt nöjd. Det är kanske den mest skräckinjagande insikten av alla.

Det är kanske det som är att vara vuxen.

Att jobba måndag till fredag, nio till fem. Inte med någonting livsbejakande eller spännande. Utan med papper och byråkrati som man trodde skulle kunna vara viktigt och göra skillnad. På rutin, dag ut, dag in. Tills det blir dags för semester, och man åker tillbaka hit. Samma plats. Samma hotell. På planet hade de flesta varit här förr, eller åkte varje år, eller till och med flera gånger om året. Bekvämt. Vardagen är för energikrävande för att man ska orka ta initativ på semestern. Must-utsugande.

-Vad mer kan man önska sej, suckar maken nöjt från sin plastsol blickande upp mot solfjäderspalmarna med en glass i handen.

Och det är just det. Jag vet inte riktigt. Nudelstudenten i mej hade väl just detta som plan. Att vara lugn. Med rutiner. Inte ensam. Det handlar kanske bara om att vänja sej?