Solrosfrön

Igår var jag på Tate Modern i London i timmar, jag blev kär vid första ögonkastet. Jag har velat åka dit hur många gånger som helst men det har aldrig blivit av. Nu tänker jag absolut åka dit igen! Bara ingången med pågående utställning med miljontals unika solrosfrön i porslin över golvet, bara det var härligt i sej, och sen fanns det ytterligare fem våningar med konst av allehanda slag.Jag blir alltid imponerad när det ligger mycket arbete bakom nånting som syftar till att inte bara vara praktiskt utan vackert också, eller tankeprovocerande. Det kan vara en maträtt, en bok eller en film - varje gång jag ser en film, även om den är dålig, så vill jag titta på alla eftertexter och fundera över hur många människor det är som har varit inblandade, bara för att få till en enda film, som kanske glöms bort veckan efter den har premiär. Det är nånting vackert i den ambitionen som jag tycker om. Och att göra miljoner solrosfrön i porslin bara för att hälla ut dem över ett grått golv i London och hoppas att det ska få en betydelse, det tycker jag är beundransvärt. Bredvid konstverket hänger en liten skylt med förnumstiga förklaringar till konstverket - den skulle jag gärna ha sluppit. Men där står saker som att 'vad betyder det att vara individ i dagens samhälle'. Att vara ett litet solrosfrö. Vad betyder det i Kina, där konstnären kommer ifrån. Det står också att Mao liknade sej själv vid solen, och hans undersåtar vid solrosor med blommorna vända mot honom. Kan man vända alla solrosorna åt samma håll, bara ljuset är tillräckligt starkt? Går det att vägra?'Kan vi gå vidare nu', säger min man. Det är ju bara en massa frön'. Som tur är finns det många kafeer och soffor för mannen att sitta och ta det lugnt i och läsa konstböcker medan jag går runt och funderar på frön. Så ett frö, ett av frö av hopp, är det kanske 100 miljoner hoppfulla önskningar att så ett frö i besökarna som ligger där? Är det såhär vi ser på Kina - en anonym massa bakom det vardagliga 'Made in China' trots att vi får information om så mycket mer som pågår i landet? Man kan virvla med tankarna hur långt som helst.

Jag blir oerhört förtjust i ett rum tillägnat ryska propagandapostrar och ett annat med Andy Warhol. Men mest tycker jag om en kvinnlig konstnär vars verk kastar en helt ny dimension till heminredningshysterin - där finns spjälsängar med ståltrådsbotten och fängelsegaller, en säng med svällande madrass som motsägelsefullt är gjord av stål, och vardagliga köksattiraljer som kopplats ihop och surrar av elektricitet: Det ska symbolisera den andra sidan av hemmets trygga vrå, den våldsamma, instängda, ibland dödliga. Man kunde ha hängt en dikt av Sonja Åkesson där på väggen. Jag läser den i huvudet - Vit Man inte tåla slarv. Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening. Vit Man får stora Anfall, snubbla barnens pjäxor. Men naturligtvis handlar det om en annan typ av förtryck också, inte bara att diska såskastruller.

En annan fantastisk utställning visar hundratals fotografier av vardagsrum på Malaysia. Man kan titta hur länge som helst, och det gör jag också.

Ett kärt besök som rekommenderas varmt.