Ambitioner. Jag alltid fått höra att jag är ambitiös, ungefär som om det skulle vara någon typ av otrevlig diagnos, ända tills jag flyttade till England och jag fick höra att detta var någonting bra som uppskattades och fick mej att avancera snabbt i karriären.
Därför är jag lite kluven till detta med ambitioner. Man ska nog inte skylta med dem så mycket. Iallafall inte i Sverige.
Jag arbetar hårt därför att jag är nyfiken, tycker om att lära mej nya saker, är orädd att göra misstag och bort mej och har hög moral och luthersk pliktkänsla. Mina ambitioner är att samtidigt ha roligt, vila och ha kvar nån slags spontanitet i livet.
Balans, helt enkelt. Det är min ambition.
6 kommentarer:
Gubevars om du vill för mycket här i Sverige :p Livet blir lite hårdare när folk hamrar en i skallen med anti-ambitioner dagligen! Skönt att det släpte i England. Inte undra på att Sverige hamnar efter i utvecklingen tekniskt och inom andra områden. Det finns ju inga ambitioner kvar!
Det är något fel när vi inte tar vara på talangerna här, de behövs verkligen och vi halkar efter nu på alla områden. Turkiet och många fler länder, som de gamla östländerna, har bättre resultat i skolan än vi, är testade utifrån samma kriterier.
Det som dyker upp nu i huvudet är när jag var handledare åt en blivande BMA på labbet, hon var extremt begåvad, dessutom mycket trevlig, klok och dessutom väldigt vacker! Tror det var det sista som blev för mycket för de sura karten där;-). Hon fick förstås toppbetyg, sedan sökte hon tjänst, det var ett par utannonserade, vi som inte hör till de sura karten;-) trodde förstås hon bara skulle fortsätta när examensarbetet var klart. Hon fick inget svar på ansökan sa hon till mig så några av oss tog upp det genast och fick svävande, flygande ickesvar. Det gick några dagar till så sa hon tack och adjö, hon hade fått en bra tjänst på annan klinik, förstås. Och var det några som behövde henne var det vi med massor av patienter odiagnostiserade, hon kunde då täckt upp där hon hade kompetens och frigjort andra till annat. Sen hade vi krismöte att det var oförsvarbart med dessa akutpatienter som fick vänta. Intensivdoktorerna var galna av ilska som hade patienter kvar som inte borde vara där för de saknade diagnos och svar. Men makten är viktigast många gånger.
Ja och så var det det där med balansen:-) för nu blir jag arg bara att komma ihåg:-).
Haha - du är alltså på väg mot den absoluta perfektionen!
Det är tur att du emigrerat för i Sverige kunde du ju ha blivit UTBRÄND med den inställningen.
I början av veckan mejlade en svensk kollega om datum för ett möte "efter helgerna". När det blev? Den sjunde februari...
Nu är det väl inte riktigt vad du skriver om, men jag måste få passa på att reflektera en aning kring detta. Det är ett märkligt fenomen. Ibland får jag känslan av att man i Sverige lyckas med att vara ganska lat och improduktiv, men man gör det inte med njutning och nöje, utan av rädsla för att man annars ska bränna ut sig.
Den som springer för sitt nöjes skull blir inte trött, säger däremot portugisen, den late sydlänningen.
Trillingnöten: Visst är det underligt! Och ändå ska man vara så pedantisk och nitisk i Sverige, men bara upp till en viss gräns. Man ska komma i tid, men inte jobba över, göra det man ska men inte avancera. Jag tror nog att det bara är i Sverige som det är så.
Monica: Det är som jag sagt förut, tryggast är att spela lite dum :) Och det iranska visdomsordet: Ingen kommer att tacka dej! Det man gör, det får man göra helt för sin egen skull. Ibland kan det komma ett tack från oväntat håll.
Annannan: Det var ett intressant portugisisk vidsomsord som ju stämmer tycker jag! Det är nog just därför att jag hittills iallafall inte blivit utbränd. Det är roligt, och är jag trött så tar jag sovmorgon, har skitigt hemma, äter middag på puben och tar en lång rast. Så kan man ju inte bete sej i Sverige :) Ja, om det inte är just julhelg eller högsommar, för det är tydligen helig tid av okänd anledning när Sverige är så sekulärt dessutom. Och jag håller precis med om din iakttagelse att man liksom håller tillbaka för att man tror att man ska, så att det ska bli oprovocerande och lagom, inte för att man har lust eller glädje till det. Det är verkligen ganska konstigt. Om man skulle säga att man gärna hade möte den 27e december, när vårt kontor öppnar i England, ja då riskerar man ju att vara både ambitiös, arbetsnarkoman och osvensk, eftersom man ska vara med sin familj och äta skinkrester, eler låtsas göra det, även om man är ensam och inte gillar skinka :) Här finns det liksom inga sånna förväntningar - alla är olika.
För kanske sexton år sedan sökte jag sommarjobb inom åldringsvården i en skånsk kommun.
Jag fick en chock när jag såg hur man behandlade patienterna och hur urdålig ledningen var!
Så jag meddelade chefen att nejtack, här tänker jag inte arbeta, det var värre än ett löpande-band.
"Aldrig, att jag skulle vilja ha mina föräldrar på det här boendet!" sa jag.
Och chefen blev upprörd och frågade, bland annat, om jag hade varit ambitiös i mitt tidigare arbete?
"Jo, det tror jag nog att jag kan säga ..", sa jag.
"Då tycker jag att du söka psykologhjälp ...", svarade hon.
Och därmed var min karriär inom Partena Care avslutad.
Elisbaet - Ja, då undrar man ju vilka som blev kvar på den arbetsplatsen ... Vilken obehaglig chef!
Skicka en kommentar