Det var nån gång i början av juni 2005. Jag hade närapå avslutat studierna i Sheffield och hade sluttentorna kvar. Det är big business i England, de där tentorna. I Sverige har man ju tentor lite närsom, i slutet av en kurs, och i litteratur, ja, där var det mest inlämningsuppgifter och uppsatser. Men här skriver man uppsatserna som tentor. På tid. Utan anteckningar. I en gigantisk gymnastiksal med separata bänkar i exakta rader.
Jag hade bland annat läst kursen Modern Literature som jag själv tyckte var svårast men också viktigast och som betydde mest för mej. Vi fick några olika ämnen som kunde komma upp och man fick välja ett av tre under själva tentan. Det var TS Eliots The Waste Land, Virginia Woolfs To the Lighthouse och 30-talspoesi bland annat. Jag fokuserade på TS Eliot och läste dikten om och om igen samt lånade all litteratur som fanns på biblioteket om olika tolkningar. Det var annorlunda och lite obehagligt att plugga för ett sånt här typ av prov, som jag inte alls var van vid. Jag tänkte att jag kanske skulle bli helt blockerad och inte komma ihåg nånting. För säkerhets skull tog jag med mej min pappas 70-talslexikon från svenska till engelska, ifall jag skulle glömma bort all engelska. Som utbytesstudent hade man lov till sånt, så länge man lämnade in det till vakten först för igenombläddrande och godkännande, så att man inte hade nåt fusk med sej.
När jag då satt där i salen med mitt 70-talslexikon och min penna och läste igenom tenta-formuläret så gick det som en våg av lättnad genom mej när jag såg alla TS Eliot frågor. Den där känslan av att, nejmen det här, det här fixar jag! Det ögonblicket är ett av flera som jag bär med mej när jag måste göra nånting av toppen på min förmåga - fixade jag det där, så kommer jag fixa det här också.
Och tentan, ja den gick bra. Och inte särskilt mycket tänkte jag på alla de där böckerna jag hade läst eller Eliots egna märkliga fotnoter, nej istället tänkte jag på min fantastiske svensklärare Larry på gymnasiet som under en lektion visade en dokumentär om The Waste Land som jag minns gjorde stort intryck på mej och som jag nu, efter att ha mognat lite och tänkt på lite mer, äntligen tog till mej på riktigt.
Och trots att jag var oändligt trött på The Waste Land väldigt länge så är den ändå den vackraste dikt jag nånsin har läst.
4 kommentarer:
F a n t a s t i s k t .., hur du beskriver det! Jag fick gåshud på slutet .-)
Tack :) jag som tänkte att det här blir nog ett tämligen tråkigt inlägg :)
Fantastiskt säger mamma också. Och Larry gjorde intryck på mig när vi hade föräldramöte eller vad det kan heta på gymnasiet, den ende av lärarna jag minns, de är sådana som ska få pris tycker jag. Och när jag är inne på den tiden så hittade jag igår kväll en tidning:"SIMMA":Sandra, Isabell, Malin, Malin och Anna:-) daterad till 25 febr 1999. Frilansjournalisten Anna har skrivit flera väldigt intressanta artiklar, både på engelska och svenska, de engelska är skrivna av newsreporter Anna och layout gjord av Malin R:-). Jag tar med den till dig. Och nu måste jag läsa dikten.
Vilket fantastiskt ögonblick! Absolut ett sånt man minns för alltid :)
Skicka en kommentar