Ibland undrar jag om det Sverige jag har hemlängtan till faktiskt har ändrats så mycket på fem år att det inte riktigt finns längre. Eller som kanske egentligen aldrig har funnits. Jag längtar kanske efter en myt om Sverige.
Jag läser en mycket tankeväckande och spännande artikel i DN: 'Myten om det goda Sverige'. Så här säger en docent i historia i artikeln:
'Myten om det lugna och stabila Sverige borde ha förändrats sedan länge men ska man peka på en tidpunkt och en händelse då bilden av Sverige verkligen förändrades så var det efter mordet på Olof Palme, och det var ju ett tag sedan. Sverige är ju faktiskt det land i Europa där en statsminister och en utrikesminister mördats på öppen gata. Ändå lever det en föreställning som skapades efter andra världskriget av ett land med konsensus och tolerans, något som egentligen aldrig har funnits. Den borde ha rämnat för länge sedan.'
Intressant, tycker jag. Hon säger även:
'– Vi har lite svårt att acceptera att människor efter ett tag upphör att vara invandrare. Att de faktiskt är medborgare. Att de faktiskt är här för att stanna. En del av dem vi kallar för invandrargrupper har bott här i generationer, de är födda och uppväxta här. De känner inget annat land än Sverige.'
Ovanstående får mej att tänka på när vi häromdagen kollade upp nya krav på rättigheter att jobba i England om man inte är född här och jag fick höra otaliga skämt av typen 'och vad ska vi göra med dej då'. När jag skojade tillbaka att jag samlade dessa påhopp i en pärm som bevis innan jag inleder stämningsproceduren om diskriminering så svarade de att, ja men dej kan man ju skoja med om sånt, du är ju så ... engelsk.
Det kan vara en attitydskillnad. Det kan ha att göra med andra kulturella aspekter. Det kan belysa alla möjliga politiska undertoner. Det kan vara, bara en iakttagelse.
Andra pusselbitar om myten av Sverige ... Några pusselbitar har jag fortfarande i mej, engelsk eller ej. Foppa-tofflor exempelvis.
Mera svenska pusselbitar: Volvo. Julbord. Potatis. Rudolf.
Känner ni igen er?
13 kommentarer:
Tänkvärt! Vi har nog svårt att ta till oss en hel del.
Dan sa...
Det är vanligt att försköna minnena och bilden av sitt hemland när man är borta en längre tid. Det händer alla som utvandrar till ett annat land. Det hjälper en med att stå ut med att man är borta från familj och vänner. Sen är det ett tecken på just det författren nämnde: Vi tror vårt sätt att vara är det bästa och det normala. Jag har aldrig sätt eller ens hört från mina vänner om en enda svensk som har tagit seden ditt han/hon kommit. Det är en av två menningar man hör mycke som invandrare i Sverige. Den andra är "Så gör vi inte i det här landet" vilket får en och tro att Sverige måste vara skild från resten av världen då tydligen ingen annan stans kan folk göra saker och ting som i sverige. Känner du igen det här i det land där du är?
Det är lite så när man flytta ifrån ett land (oavsett om det är Sverige eller nåt annat land) att man på nåt sätt bara ser det positiva, det bra. Det tråkiga och dåliga glömmer man lättare. Kanske är det bra? Annars skulle livet vara så tråkigt. Det är lite som när man gör slut med någon, men glömmer de bråk som varit och det enda som finns i minnet är det som var positivt...
Sen när man kommer tillbaka är det samma gamla problem, groll och bråk som tidigare :) Inget förändras...
Men Crocs (jag säger som Bodil Malmsten - fast hon gör det om bloggande - att det andra ordet är så fult så det vill jag inte använda) är ju inte svenskt! I augusti 2006 var jag i Bristol och förundrades över de där färglada plastskorna som var och varannan människa hade på sig. De slog inte igenom i Sverige förrän året därpå.
De finns i Portugal men kommer aldrig att slå igenom. Portugisisk dålig smak går i en annan riktning.
Nu ber jag om ursäkt om jag trampat på någon crocsbeklädd tå!whablicr
Det finns ju en massa andra kloka saker att tänka och så skriver jag bara om skor...
Ja, visst är det tänkvärt. Jag tänker också på radhusområdet där jag växte upp och en familj kallades "de nyinflyttade" fast de bott där i 20 år. Kanske kan man vara invandrare i en svensk småstad även fast man är svensk...?
Och sen är det ju det där, med vilket land man kommer ifrån. Om folk kommer från "högstatusländer" eller "lågstatusländer". Det gör ju oftast en skillnad i hur folk ser på det. Och kanske ses du som en sån slags invandrare i England, en invandrare från ett "högstatusland"...?
annannan - skor kan säga en hel del om en kultur :) Och det är sant, mycket av de som Dorsin säger om svenskars utseende stämmer in på folk här i England också, mybyxor och foppa-tofflor. Fast jag tror ändå att foppatoffelfenomenet blev större i Sverige och det var dessutom en liten stund när de var coola, och de tror jag ändå aldrig de var här.
Trillingnöten och anonym - så är det nog, man vill ju minnas det som är bra och också på ett sätt visa sin kultur och vara stolt över den, jag är till exempel fånigt noga med svensk mat och skulle uppriktigt bli lessen om nån inte gillade mina köttbullar. Dock tycker jag nog att jag här i England har varit ganska noga med att lära mej kanske inte direkt att göra precis som engelsmännen i alla situationer men att smälta in i det som är extra viktigt här, att vara artig till exempel, eller artigare än man behöver vara i Sverige. Men det hör också till saken tror jag att englsmännen är ganska öppna för olika kulturer, har varit ett multikulturellt samhälle väldigt länge och aldrig säger 'så gör vi inte i det här landet' :)
Freedomtravel: Många engelsmän har absolut gått på myten om Sverige :) Där som det är så lugnt och fint, säger de. Inte särskilt många nyheter om hur läget är i Sverige kommer fram hit heller. Det är väldigt få som snappat upp att vi har haft borgerlig regering ett tag t ex. Så visst har det att göra med sånna saker. Och om enkla saker som hudfärg och hårfärg.
Sen har jag en viss erfarenhet av svenska småstäder och kan tänka mej att det är mycket möjligt att jag skulle vara av typen som blir betraktad som nyinflyttad även efter lång tid :) Trots fantastiskt goda köttbullar :)
En annan utlandssvenska fångade den märkliga svenska paradoxen väldigt väl här:
http://saltistjejen.blogspot.com/search?updated-max=2010-10-06T17%3A11%3A00-04%3A00&max-results=7
"Svenskar har även en väldigt stark känsla för att tycka att "det svenska sättet" är det enda rätta. Man ska "göra som vi gör i Sverige". Vi vet bäst. Andra delar av världen är inte alls lika "insatta, kompetenta eller effektiva" som vi i Sverige. SAMTIDIGT känner jag att det är få nationaliteter som har så "dålig självkänsla" som just svenskar har. Beträffande sin kultur. Man är inte stolt över sitt land, kultur och ursprung på samma vis som folk från de flesta andra kulturer jag träffat på. Istället är uttryck som t ex "osvenskt" något som folk säger i positiv mening. Alltså att "något eller någon är väldigt osvensk" betyder ofta att den personen är väldigt utåtriktad, öppen och trevlig, jämfört med en s.k "typisk svensk" som då är någon som är "tystlåten, lite småbutter och instängd". Det här kan tyckas konstigt."
Annannan: Ja, det ligger mycket i det. Man vill inte gärna vara bearnaisesåspizzasvensk, men ändå vara folkhemssverigestolt. Svensk standard svensk.
Jag tycker det var himla sött när en svensk vän till mej undrade om man kunde dricka engelskt kranvatten när hon var här. Men jag förstod precis vad hon menade.
Fredrik Lindström har pratat mycket om detta i 'Världens Modernaste Land': 'Man ska vara osvensk. Fast, man ska äta svenskt kött, i och för sej. Inte tvärsom; bete sej svenskt och äta utländskt kött. Det är helt fel'.
http://www.youtube.com/watch?v=rSksGYs2JLE
Just.
Och portugiserna är precis tvärtom.
Här skulle ingen vilja vara som en svensk, eller tysk, eller norrman. Men svensk, tysk eller norsk lagstiftning, det vore något det.
Man får väl leva med konflikten. Eller flytta till något land som har ett sunt förhållande till sig själv. Om det finns.
Hej! Nu kikar jag in här på din blogg! Vilket intressant inlägg! Jag tror att alla som lämnar sina länder (oavsett orsak) bär med sig sina länder inom sig. MEN att landet och kulturen ifråga självfallet förändras. Ett land och en kultur är ju som vilken person som helst, ngt som utvecklas och förändras med tiden. På gott och ont. Själv känner jag dock att jag för alltid kommer att vara svensk i mitt hjärta. Rent kulturellt är jag svensk och jag älskar Sverige och det svenska även om man självklart ser en hel del saker som jag inte gillar med Sverige nu sedan jag lämnat landet. Men detta gäller ju även mitt nya hemland.
Annannan: Just nu avundas jag hur Sverige klarat finanskrisen - svenskt kött struntar jag i men en Anders Borg skulle jag gärna ha i England :)
Norrmän har väl en ganska sund inställning till sej själva? Engelsmän med tycker jag nog.
Saltistjejen: Ja, och ibland är det svårt att veta om det är man själv som har förändrats eller Sverige ...
Skicka en kommentar