With the farming of a verse, make a vineyard of the curse

Bilden tagen i oktober i år i Botanical Gardens

En blommande ros bland de vissna löven. Försöka se positivt och fokusera på det som växer och sticker ut med djärva färger. Det är inte lätt, det. Man kan ju vara krass och säga att snart vissnar nog rosen också. Lite som W H Auden, när han tog bort raden 'we must love one another or die' som en av hans verser avslutades med, och som han när han blev äldre tyckte var pinsamt naiv eftersom dör gör vi ju ändå.

Det är oroliga tider, politiskt, socialt, på alla samhällsnivåer. Motivationen tryter. Jag kommer som ofta förr tillbaka till en av mina hjärtetexter i Bibeln, den om oro:

Se på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?

Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd?

Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.

Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?

Matt 6:27-30. 1917 års Bibelöversättning, jag gillar den bäst.

Och jag tänker att där står den ändå, färgsprakande och trotsig, den där rosen, utan att visa tecken på oro alls, för att vissna snart. Och så minns jag en annan dikt av Auden, den som på samma gång hyllar och ironiserar över poesins nytta och vara men som trots allt briserar i dessa verser:

Follow, poet, follow right

To the bottom of the night,

With your unconstraining voice

Still persuade us to rejoice;

With the farming of a verse

Make a vineyard of the curse,

Sing of human unsuccess

In a rapture of distress;

In the deserts of the heart

Let the healing fountain start,

In the prison of his days

Teach the free man how to praise.

Från In Memory of W. B. Yeats av W H Auden

Och då, ja då känner jag att det hjälper lite, ger perspektiv och lite, ja, faktiskt mod. Det finns nånting där ändå, av förtröstan i vad man kallar kultur, det är väl kanske nån slags mänsklig överlevnadsmekanism. Oberoende av hur mycket kulturbudgeten minskas, eler någon annan budget för den delen. Den sitter ju inte fast där i pengarna. En fri fågel, eller en fontän som flödar och läker, som Auden beskriver. Så är det nog.