Jag saknar en skogspromenad. En liten sjö. Gångvägen bakom min lågstadieskola. Jag letar mej in till min lilla oas, paviljongen i Botanical Gardens, som är öde och tyst och det enda ställe som man kan hitta grönska i januari. Idag har det varit solsken, säger maken, men det vet jag inget om. Jag har suttit bakom en tät rullgardin i möte efter möte, pratat i telefon och lärt mej nya dataprogram. Stirrat den våta sura yllefilten som är makt i vitögat och känt att vad jag än gör så kommer den närme och sveper in mej och klibbar sej fast vid min hud. Jag känner mej desillusionerad en stund. Sen gör jag matlåda. Keep calm and carry on heter det. Fast jag tar ett stadigt tag om det som min morfar alltid kallade min särart. Den ska man vara rädd om.
2 kommentarer:
Usch att det ska vara så tungt jämt och stressigt. Maken din ringde nyss och sa det varit en strålande vårdag och det har inte du ens sett. Hörde ni bokat:-) här hemma sen ska jag sätta karlarna i arbete och du och jag ska njuta av lågnpromenader, fotografering, museer, kafeer, läsning, nåja de får väl vara med på ett hörn;-)
Ja, det ska bli skönt med semester.
Skicka en kommentar