Om att resa

En sävlig lördagmorgon inbegrep idag tid att läsa de kompakta artiklarna under strecket i SvD. Jag fastnade särskilt vid denna: Turismens värld står vid vägs ände. Den handlar om resandet i västerlandet, hur och varför vi reser. En intressant tanke tyckte jag detta var, som påminde en hel del om mitt resonemang på mitt livs första chartersemester i höstas:

Resandet är alltså inte enbart en motbild till vardagen och arbetslivet. Den är också en parallellrörelse – denna rotlöshet på låtsas speglar en yrkesvärld utan substantiell säkerhet, liksom veckorna i en semesteranläggning vid ett hav i södern följer arbetsdagens rörelsemönster: efter frukosten följer stranden där man stannar, förenad med många andra människor upptagna av samma sak, tills man blir kallad till lunch, för att på eftermiddagen göra samma sak igen. Redan ordbruket som används för att rättfärdiga semesterresan uttrycker närheten till arbetslivets genomorganiserade förhållanden. Då blir det tal om att ”koppla av”, om att ”tanka sol” eller till och med om att ”ladda batterierna”, som om man borde be om ursäkt för att ännu inte helt vara en robot – eller för att stolt visa upp att man helt anammat en ekonomisk syn på sig själv.

Den där sista meningen, om att be om ursäkt för att man ännu inte är en robot, den kapslar in hela samtiden just nu tycker jag. Det stämmer in på den där trenden att man ska säga till folk "det är du värd" hela tiden också, som i L'Oreal-reklamen och var och varannan statusrad på Facebook ("Jag ska till Thailand" - "Det är du verkligen värd"), som jag skrev om i det här inlägget. Det där rättfärdigandet. Jag är så oerhört trött på det.

Vidare skriver artikelförfattaren om havet, och alluderar till den traditionella tolkningen av havet som en spegling av människans psyke och belyser det absurda i vårt semesterbeteende:Havet är ett metafysiskt, för att inte säga teologiskt landskap, och det syns på det sätt på vilket människor förhåller sig till havet. De söker sig till den smala remsa som skiljer hav från land, tar av sig kläderna, framför allt skorna, så att de är nästan oförmögna att förflytta sig på egen hand, och de stannar, liggande där i mängder bredvid varandra, med kroppen vänd mot vattnet och solen, och detta i timmar, allt i ett tillstånd av dåsig kontemplation. Skulle de över huvud taget ta ett dopp, så förblir de i vattnet enbart en bråkdel av den tid de tillbringar på stranden – och mångas knän blir inte ens våta.
Själv har jag alltid den där längtan till havet - det är bland annat därför som jag älskar Liverpool så djupt, men det är förstås inte en längtan efter något särskilt utan just den där tomma ytan, föränderlig, fri, evig, liksom en kort tidsfrist i ett annars så inbundet liv, liksom hoppfullt att kunna se en sån kontrast, bara att se den räcker. Mina knän förblir oftast torra.

Jag kommer att tänka på min favoritbok Pilgrim på Havet, där havet är allting trots att det är tomt som medaljongen huvudpersonen bär om halsen. Fyllt av längtan.

Sjäva slutklämmen i artikeln handlar om hur klimatkrisen kan komma att påverka flygresornas priser och kanske åter bli ett lyxnöje som på 1800-talet. Det tror jag nog inte riktigt på. Men däremot fascinerades jag av uttrycket "kontrollerad kontrollförlust": detta sker när man turistar, det vill säga att man planerar resrutt och aktiviteter noga men att det alltid finns ett visst mått av spänning och överraskningar när man befinner sej utanför sin vardagsmiljö i en annan kultur. Behovet av denna kontrollerade kontrollförlust torde minska, menar författaren, om den vardag vi lever i blir mera överraskande och otrygg i sej. Och det, kan jag verkligen tänka mej. Just så känner jag mej faktiskt, och är förmodligen hela förklaringen till att jag kommit till en chartersemestrande punkt i livet. Till och med att åka hem till Sverige har länge känns som en för stor kontrollförlust efter Eyafjällajökull och snöoväder. Inte förrän nu har jag stabiliserat min vardag tillräckligt för att våga mej på att boka en resa "hem".

Kombinerat med längtan till havet, förstås.
Bilder av havet från Lanzarote, Cleethorpes, Stockholm och Liverpool.