Ledmotivet från filmen, med en härligt banal text om att snyta barn och fixa brödrosten, men refrängen är schlagertjusig tycker jag: I know, nothing stays the same, but if you're willing to play the game, it's coming around again. So don't mind if I fall apart, there's more room in a broken heart.
Heartburn, en film med Meryl Street och Jack Nicholson från 1986, tittade jag på igår. Jag tyckte mycket om den. Det är en sån där film som om den hade kommit idag så hade filmkritikerna blivit arga och feministerna tjuriga och männen hade skrivit långa krönikor om att den visar en helt fel mansbild. Men man kan strunta i det. Bara sjunka in i axelvaddarna, leta efter ett minne av hjärtesorg orsakad av en karl och riktigt vältra sej i tillhörande känslor. Dessutom är filmen ganska rolig ibland. Och på slutet tyckte jag att den fick ett överraskande djup när den kvinnliga huvudrollen analyserar hur sårbar kärlek kan göra någon. Och snarare kanske än att kärleken är blind, så är den överseende, ibland in i absurdum, om man älskar tillräckligt mycket:
...Well, to love someone so much, or to think that you want to love them so much
that you just don't even see anything.
You decide to love him. And you decide to trust him, and you're in the marriage.
And you're in the... You're in the day-to-dayness of the marriage and...
You sort of notice that things are not the way they were, but it's... It's a...
A distant bell.
And then when things do turn out to have been wrong, it's not that you knew all along.
It's just that you were ... somewhere else.
- You'd have to be living in a dream.
- Yes.
Yes. So... And then the dream dies. And the dream breaks into
a million tiny little pieces. Which gives you a choice. You
can stick with it, which is unbearable, or you can just go off
and dream another dream.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar