Makt. Det kanske är en stor och stark karl, som Dolph Lundgren.
Eller de halvnakna grekiska dansarna i Eurovision som manligt säger "Huah!" och flexar sina bröstmuskler.
Makt är kanske den som har flest vapen.
Eller mest pengar.
Makt är kanske den polske sångaren som anser det passande att hålla en kvinna i strypgrepp i semifinal 1.
Makt är kanske att produktionen lät honom göra det.
Makt är kanske att folket röstade ut honom.
Makt är kanske att ge order som följs.
Makt är kanske att noga räkna ut när det är riskfritt att gå emot strömmen, utan att förlora sitt värde. Eller sitt anseende.
Makt är kanske att veta hur man kan manipulera rädsla.
Men makt i en demokrati, det vet jag vad det är, helt säkert. Den bedrivs i ett bås på socialkontoret.
Det är en penna. En namnteckning. Och en kryss i rätt fyrkant.
Den är det överseende leendet istället för en förklaring.
Den är de formella paragrafernas språk.
Och makten är en nyckel, lätt att tappa, svår att hitta, eller kanske helt och hållet utom räckvidd. Lika skrämmande som en tankbil. Eller glittrigt kvinnovåld i TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar