Kristi Himmelsfärd

Nej, ingen himmelsfärd har det blivit i år heller i England. Torsdagen och fredagen var helt vanliga arbetsdagar. Och askmolnet ligger synnerligen tätt över England och begränsar himlafärderna och himlen är extra grå och kallt är det.

Jag kommer ihåg när jag var liten, att just himmelsfärden fäste jag mej inte särskilt vid. Så jag kan inte påstå att det är nånting jag saknar. Och jag har känslan av att det inte är riktigt nån som ser Kristi Himmelsfärd som någon stor högtid. Den är som en liten parentes mellan påsken och pingsten. Jag kommer ihåg att jag tyckte att detta med en farbror som flög upp till himlen som det var tecknat i barnens bibel, att där liksom, ja där gick min gräns för vad jag kunde ta till mej. Och det förbryllar mej att jag inte har några särskilda minnen av att ha talat om detta, eftersom himmelsfärden trots allt är början på den kristna missionen vilket torde vara extra viktigt och som man kanske skulle lägga tid på att förklara för ett barn.

Någon slags relation har jag trots allt med tiden skaffat mej till himmelsfärden. Det är ett avsked. Det är att bli lämnad. Att vara tvungen att lita till sej själv. Klara sej själv. Ensam.

Men att ändå, i den övergivenheten, våga tro. Det är lika underligt som att lärjungarna återvände från Kristi Himmelsfärd i stor glädje, snarare än i tvivel och förvirring. Och det är kanske just det som är det stora. Att när man vågar, så går det.

Nu önskar jag att psalm 687, Jag är med dig alla dagar, fanns på nätet men den kan jag inte hitta. Så det får bli denna istället: