Hur mycket är för mycket?

Igår läste jag en artikel i Aftonbladet angående Pridefestivalen att saker och ting i gayvärlden gärna blir "för mycket" (dumt nog kan jag inte hitta den igen). Men om man ska veta vad som är för mycket måste man först veta vad som är lagom. Det undrar jag om vi verkligen vet och är överens om nuförtiden. Såhär i globaliseringens tidevarv.

Är det för mycket att bussarna och Dramaten har regnbågsflaggor och det står trafikmeddelanden i tunnelbanan att Prideparaden pågår? Är det verkligen nödvändigt med beskäftiga artiklar om att allt minsann inte är en fest (DN) och att man kan vara helt lagom och gay samtidigt?

Det finns mycket annat som det kunde fokuseras på som är för mycket.

För mycket surt folk (affärsbiträden i synnerhet).
För mycket våld.
För mycket gubbar som dricker whisky på busstationen i förorten och säger opassande kommentarer till förbipasserande (kvinnor).
För mycket avgifter att få gå på en allmän toalett (10 spänn, kom igen)

Och skulle det då vara lagom? I så fall så får det gärna vara regnbågsparader hela tiden. Så att det blev nån slags balans.

För mycket må vara en personlig gräns. När man blir irriterad. Och då kan man ju faktiskt vända blicken åt ett annat håll istället. Förslagsvis mot sej själv.

Fast så är det mycket som är för mycket som tolereras. Lars von Trier till exempel. Hans nya film tycker nog många är för mycket. Fast man vet inte riktigt hur mycket för mycket. Och han får så mycket beröm i finrummen.

Det vore roligare att läsa om det, än när Aftonbladet frågar folk på stan om de tror att homosexuella män alltid har rosa kläder. Jag hoppas att den här artikeln får igång en debatt.

Men den kanske är för mycket så där feministisk. Och just i det ämnet verkar folks gränser förvånande låga.