När man flyger in över England på kvällen ser man under sej en matta av ljus, ändlösa vägar och bilar. Det är som en omvänd stjärnhimmel. Gör man samma sak över Sverige ser man bara grönt, blått och gult. Rapsfält, åkrar, skogar, sjöar och små, smala billösa vägar.
Och ÄNDÅ, i vår huvudstad, får man trängas mer än någonannanstans i England, inklusive Oxford Street. Ingen säger ursäkta. Eller tittar upp och ler när man möts. Knappt ens om man KÄNNER människan ifråga. Det där avståndet är flerdimensionellt.
Men ändå vill vi så gärna befinna oss tillsammans. Fast det finns massor av plats. Konstigt att det inte finns flera folkomflyttare!
1 kommentar:
Ja, det är i sanning ett mysterium. Erika Bjerström tog upp just det där knuffandet i sitt sommarprogram.
Varför? Svenska språket har uttrycket "ursäkta mig", som så vitt jag förstår motsvarar det som engelsmän, fransmän, spanjorer, italienare etc etc säger när de behöver komma fram där någon annan delvis står.
Är det så att ingen reagerar på det? Måste prova, ska säga ursäkta mig hela tiden när jag är hemma i Skåne i augusti.
Skicka en kommentar