Idag var det en av mina närmaste kollegors sista dag. Jag for runt med ett kort och arbetskamrater signerade. Jag frågade också en del av personerna vi stöttar om de ville skriva/rita. Jag sa att nu så är det en i personalen som ska lämna oss. Lämna, sa en tjej. Hon lämnar inte oss. Utan nu har hon förlorat oss.
Då började jag nästan gråta. Så det skrev jag i kortet. Förlora. Nu blev det en stor förlust för oss. Och du har förlorat oss! Kom tillbaka. Min kollega sa att hon klarat sej från tårar hittills. Hit men inte längre. Det är sällan man tänker så om ett jobb, att man förlorar nånting när man självvalt lämnar och går vidare. Enklare är det att fokusera på det man vinner och som ska bli bättre. Det är en gåva att ha ett sådant arbete, där man är så viktig. Ofta tänker jag att personer som behöver stöd av olika slag är så vana vid att personal kommer och går. Men så är det inte.
Det där kortet tänker jag inte skriva i, sa tjejen. Jag tycker inte om att förlora folk. Hon får minsann komma ihåg mej iallafall.
Såklart hon gör.
När man jobbar med människor så kan man inte alltid förutse vilken roll man spelar. Och man kan lämna spår. Kanske kan man hjälpa någon i framtiden även fastän det verkar kört nu. Nånting som är ett minne som kan hjälpa, även när man inte är där. När jag lämande ett jobb för ett par år sen så var det den person jag minst anade som grät mest. Som aldrig egentligen sa så mycket till mej. När jag var lärare så skrev den absolut bråkigaste killen i klassen i sin utvärdering på min sista dag: "Det bästa med dej var att du lyssnade på mej när jag sa nåt på lektionen även fast jag vet att jag är så jävla jobbig och skolkar så mycket. Jag brukar mest få höra att jag inte kan bidra med nåt för jag missat så mycket."
Inte hade jag kunnat ana att han tänkte så.
Det är ett slitigt stressigt jobb, och rik blir man inte. Status får man inte heller. Ändå har man så mycket att förlora!
Man lämnar inte bara, packar ner skrivbordsattiraljerna i en låda och tågar iväg mot högre lön. Man förlorar. Så hade jag ju aldrig tänkt om jag inte jobbat med en så klok tjej idag.
2 kommentarer:
Vad klok du är! Och jag är mycket stolt och rik som har en sådan dotter.
Ja, jag håller med din mor om att du är klok. Jag känner igen mig i det där, speciellt när jag har jobbat med människor och gått "vidare" i tillvaron.
När jag jobbade på kontor var det inte så stort men när jag jobbade inom vården, ja då...då var det nästan omöjligt att lättsamt gå vidare till nästa situation.
Jag hade problemet att jag fortfarande tänkte för mycket på dem jag arbetat med.
Levde de? Mådde de bra? Vem lade håret på Helmy? Den typen av grejor.
Men som jag tidigare sagt på egna bloggen - alla borde någon gång arbeta med att hjälpa andra, inom vården, på dagis eller i skolan...det är viktigt. Och man lär sig också, tillsammans med andra.
Puss!!!
Skicka en kommentar