Marsvinsboken

Jag har läst i mina gamla dagböcker idag. Jag hittade en från när jag var sex år och hade blivit lovad att kanske, kanske få ett marsvin. I maj. Nu var det den femte oktober, och då startade jag Marsvinsboken. I den skrev jag varje dag om hur jag längtade efter marsvinet och att det skulle bli maj. På nyårsafton skrev jag: Äntligen är det januari åtminstone! Varje dag river jag av ett blad från almenakan och ser att det är en dag närmare marsvinet. Men det dröjer länge. PS. Gott Nytt År! DS. En annan dag skrev jag: Idag har jag tjatat på mamma hela dagen måste jag erkänna, mest om marsvinet men också om att hon ska poppa popcorn. Så på kvällen ringde jag till mormor och pratade om marsvinet.

Roligt tyckte jag det var att läsa om en sådan framförhållning och tålamod, jag hade dessutom gjort upp en budget för hur jag skulle kunna spara mina födelesedagspengar till att nån gång i framtiden köpa ett marsvin själv (skulle ha tagit väldigt lång tid, därav tjatet på mor istället). Jag har diskuterat dagens barn med Karin (håhåjaja) och kommit fram till att nånting har gått förlorat när det gäller att förstå sakers värde och väntans glädje.

Marsvinsboken inleds med:

En gång blev jag väldigt glad när mamma sa: Appropå djur så tar vi marsvin, det värkar lätsköt vi köper det i maj.

Det blev aldrig ett marsvin. När det väl blev maj så köpte vi en kanin istället. Så nu tjatar jag på min man om att vi ska köpa ett marsvin. Drygt 20 år senare!