Hej, säger min klient efter att inte ha sett mej på fyra veckor, du har nya glasögon. Till saken hör att de är så gott som identiska med mina gamla, fast lila (Karin, jag menar inte dom du såg, dom är tjocka och mörkgröna). Tänk, hur kan du komma ihåg hur dom andra såg ut, säger jag förvånat. Ja, annan färg förstås, sa hon. Och så var glasen ungefär en tumbredd större. Imponerande.
Nästa klient säger, efter jag aningen förvirrad för tredje gången frågar om han behöver hjälp svarar "oroa dej inte och lugna ner dej lite". Jag är så trött och har haft så snårigt på jobbet på sistone att jag knappt vet vad jag heter. Hela dan har jag mest känt mej i vägen och mina klienter har varit alldeles underbart självständiga, kanske för att de märkt min stress. Det är i sånna stunder det känns skönt att titta på Rudolf när han hugger gran. Det kan alltså vara värre.
Appropå att hugga gran utan tillstånd menar Rudolf: "Jag betalar skatt. Jag har gjort lumpen. Jag ger pengar till Rädda Barnen. Jag har alla rättigheter på min sida".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar