Farewell Semester

Peak District swischar förbi under tågresan hem i regnet

Tvätt i maskinen, panikvattning av blommor och med 282 semesterbilder avrundar jag nu min sista självande semesterkväll tills jag vet inte när med en liten sammanfattning av dagen. Det var en ljuvligt solig flygresa hem, jag såg Sverige, Danmark, Nordsjön med små små båtar och England från kusten och över alla tegelhusen med likadana fyrkantiga trädgårdar tills vi landade i Manchester där det naturligtvis var regnmoln. Det vädret har nu följt efter oss till Sheffield, och om jag inte hade brännskador på ryggen från solande vid Östersjön så hade jag trott att jag drömt alltihop.

Arlanda var härligt tomt och organiserat idag och hade det inte varit för de extremt tjuriga vakterna och de hysteriska priserna på fika så hade det varit perfekt. Ett litet barn skrek förtjust till sin mamma efter att ha fått höra många gånger att nej du kan inte få köpa den, det är för dyrt, vi äter sen att KOLLA MAMMA det finns GRATIS äpplen, vi tar massa medan vi kan! Men det var minsann inte gratis, bara fint upplagt lockande i en korg. Jag åt mej iallafall mätt på renkött och lax på flyget. Det är roligt med en så udda och prettosvensk meny på flyget som stackars turister och engelsmän får äta medan alla svenskar egentligen vet att pizza och spaghetti är mer realistisk svensk mat. Min man fick syn på Pocketshops påsar och frågar mej vad texten på dom betyder. När jag översatt säger han att han måste köpa en bok åt mej så jag kan få en så passande påse tycker han. Jag väljer min älsklingsbok Det Osynliga Barnet. Den passade så fint när jag precis lämnat nära och kära, för den handlar om Muminpappans underliga ensamresor och Snusmumrikens tysta skogsvandringar, som de har fått frihet att göra, eftersom deras familjer har vant sej vid deras frihetsbehov. Och ändå, upptäcker båda, så är frihet bara riktigt fri när man har någon att längta efter, och någon som längtar och väntar på att man ska komma tillbaka. Annars blir det bara tomt, som hos hattifnattarna.

I passkontrollen får jag en chock när passkontrollanten skämtar med mej eftersom jag blivit så van vid personalen på Arlanda som bara tilltalar en när man gör fel. Det dröjer åtminstone fem minuter innan jag ens inser att han skämtat (han ser att jag är gift och anmärker på att jag och min man gått till olika passkontrollgubbar och undrar om vi haft en för lång semester tillsammans. Vart är han, frågar han också och jag måste visa. Du ska inte resa hem ensam då, skrattar han också. Det var ju tur.)

När jag köper smörgåsar innan tåget så erbjuder sej en man att bära dom åt mej för jag hade så många väskor. Jag hade glömt att det finns normala män så jag säger nervöst nej nej nej tack. I Stockholm är det bara galningar som tilltalar främmande. Det gäller att slappna av lite igen.


Det är lite vänligare i heltäckningsmatteland. Trots det gräsliga regnandet. Mina blommor såg friskare och blötare ut nu än innan jag åkte och pysslade med dom energiskt. Men det är smällar man får ta, om man nu ska få ha sin frihetstörstande äventyrslusta i fred.