Sökord

Jag tycker den nya funktionen i Blogger där man kan se vad folk har googlat för att hamna på den här sidan är himla rolig. Ett urval av vanliga sökord:

Buskvirke
Heidenstam
Engelsk julmat
Svenska exportvaror
Ostkryp
Segment K
Karusellmusik

Det är verkligen hejdlöst många som söker på ostkryp. Undrar om de blir besvikna?

Vardagsfest

Januaritristessen som förhoppningsvis snart kommer övergå i vårkänslor firades med extra god mat, grekisk sallad, ostgratinerat bröd, soltorkade tomater, Brie, kex, salami och parmaskinka. Så sätter man piff på en måndag!

Januari går mot sitt slut

Äntligen, äntligen är januari slut! Nu är det praktiskt taget vår, menar jag, optimistiskt. Fast det har blivit lite kallare de senaste dagarna, det kan kanske bli ett par snödagar i veckorna. Men förhoppningsvis inte. Snart blir det dags att leta krokusar i Botanical Gardens.

Januari, som jag ogillar denna månad och tid på året. Jag saknar julen och allting blir så abrupt och kallt och tråkigt när julpyntet tas ned och respektlöst kastas ihop i en realåda i affärerna. En lång månad är det också, den borde byta plats med februari. Mesta tiden den här månaden har ägnats åt jobb, Svt Play och tankar på att januari snart är slut.

En bra sak var att jag av en slump upptäckte komikern Emo Phillips. Det muntrade upp mej. Och Hanna i Svts Jakten på Lyckan. Sen blev jag rätt uppiggad av Börjes och Peters bråk om att hitta mörkret som visades i potpurrit av Stjärnorna på Slottet i lördags, för att inte tala om Gardells skrattanfall under det bisarra trumpet-quiz:et. Och Kerstins vulgära konst-tolkningar. Det var bra TV, underlig, men bra.

Jag tog ganska mycket foton i januari. Gick en hel del promenader. Och lärde mej att göra en traditionell engelsk fläskstek. Jag funderade en hel del också, märker jag på inläggen. Jag gjorde till och med en "Bucket List"! Det blir väl så på nyårsdagen, att man tänker igenom året som gått, och så har det liksom fortsatt. Det har varit stora omvälvningar på jobbet som börjar lugna ner sej nu och som har gått bra. Det har varit stressigt och hinderbaneaktigt. Månaden har känts oändlig. Men nu är den slut!

Årets Semlor

Imorse åt jag en av dessa till frukost:Goda blev de, fast egentligen är jag inte så förtjust i semlor, det var mest för makens skull, han älskar dem och gav omdömet "godare än Thelins" vilket är favoritkafeet i Stockholm. Jag gjorde alltihop ordentligt hembakt, förutom att mjölka kossorna till grädden ... Jag är mycket stolt över att ha bemödat mej att göra egen mandelmassa, det var ju dessutom väldigt enkelt och blev mycket godare. Däremot blev bullarna sådär tunga igen, jag vill så gärna att de ska bli mer fluffiga och liksom lite sega, som köpebullar. Jag har sånna kära barndomsminnen av slät kardemummabulle med saft när vi hade pysseldag vid jul på lågstadiet. Fluffiga tips välkomnas!

Om att resa

En sävlig lördagmorgon inbegrep idag tid att läsa de kompakta artiklarna under strecket i SvD. Jag fastnade särskilt vid denna: Turismens värld står vid vägs ände. Den handlar om resandet i västerlandet, hur och varför vi reser. En intressant tanke tyckte jag detta var, som påminde en hel del om mitt resonemang på mitt livs första chartersemester i höstas:

Resandet är alltså inte enbart en motbild till vardagen och arbetslivet. Den är också en parallellrörelse – denna rotlöshet på låtsas speglar en yrkesvärld utan substantiell säkerhet, liksom veckorna i en semesteranläggning vid ett hav i södern följer arbetsdagens rörelsemönster: efter frukosten följer stranden där man stannar, förenad med många andra människor upptagna av samma sak, tills man blir kallad till lunch, för att på eftermiddagen göra samma sak igen. Redan ordbruket som används för att rättfärdiga semesterresan uttrycker närheten till arbetslivets genomorganiserade förhållanden. Då blir det tal om att ”koppla av”, om att ”tanka sol” eller till och med om att ”ladda batterierna”, som om man borde be om ursäkt för att ännu inte helt vara en robot – eller för att stolt visa upp att man helt anammat en ekonomisk syn på sig själv.

Den där sista meningen, om att be om ursäkt för att man ännu inte är en robot, den kapslar in hela samtiden just nu tycker jag. Det stämmer in på den där trenden att man ska säga till folk "det är du värd" hela tiden också, som i L'Oreal-reklamen och var och varannan statusrad på Facebook ("Jag ska till Thailand" - "Det är du verkligen värd"), som jag skrev om i det här inlägget. Det där rättfärdigandet. Jag är så oerhört trött på det.

Vidare skriver artikelförfattaren om havet, och alluderar till den traditionella tolkningen av havet som en spegling av människans psyke och belyser det absurda i vårt semesterbeteende:Havet är ett metafysiskt, för att inte säga teologiskt landskap, och det syns på det sätt på vilket människor förhåller sig till havet. De söker sig till den smala remsa som skiljer hav från land, tar av sig kläderna, framför allt skorna, så att de är nästan oförmögna att förflytta sig på egen hand, och de stannar, liggande där i mängder bredvid varandra, med kroppen vänd mot vattnet och solen, och detta i timmar, allt i ett tillstånd av dåsig kontemplation. Skulle de över huvud taget ta ett dopp, så förblir de i vattnet enbart en bråkdel av den tid de tillbringar på stranden – och mångas knän blir inte ens våta.
Själv har jag alltid den där längtan till havet - det är bland annat därför som jag älskar Liverpool så djupt, men det är förstås inte en längtan efter något särskilt utan just den där tomma ytan, föränderlig, fri, evig, liksom en kort tidsfrist i ett annars så inbundet liv, liksom hoppfullt att kunna se en sån kontrast, bara att se den räcker. Mina knän förblir oftast torra.

Jag kommer att tänka på min favoritbok Pilgrim på Havet, där havet är allting trots att det är tomt som medaljongen huvudpersonen bär om halsen. Fyllt av längtan.

Sjäva slutklämmen i artikeln handlar om hur klimatkrisen kan komma att påverka flygresornas priser och kanske åter bli ett lyxnöje som på 1800-talet. Det tror jag nog inte riktigt på. Men däremot fascinerades jag av uttrycket "kontrollerad kontrollförlust": detta sker när man turistar, det vill säga att man planerar resrutt och aktiviteter noga men att det alltid finns ett visst mått av spänning och överraskningar när man befinner sej utanför sin vardagsmiljö i en annan kultur. Behovet av denna kontrollerade kontrollförlust torde minska, menar författaren, om den vardag vi lever i blir mera överraskande och otrygg i sej. Och det, kan jag verkligen tänka mej. Just så känner jag mej faktiskt, och är förmodligen hela förklaringen till att jag kommit till en chartersemestrande punkt i livet. Till och med att åka hem till Sverige har länge känns som en för stor kontrollförlust efter Eyafjällajökull och snöoväder. Inte förrän nu har jag stabiliserat min vardag tillräckligt för att våga mej på att boka en resa "hem".

Kombinerat med längtan till havet, förstås.
Bilder av havet från Lanzarote, Cleethorpes, Stockholm och Liverpool.

TV kväll

Hipp Hipp. Skavlan. Några Let's Dance klipp. Och det känns nästan som en fredagkväll i Sverige. Det har börjat bli kallare igen också.

Helgen har jag inga planer för. Bara att imorgon ska jag sova hur länge som helst, sen göra en engelsk frukost och ta ett långt bad. Sen sova lite igen kanske. Det har varit en lång, lång vecka.

"Why am I soft in the middle, the rest of my life is so hard?"

Hur bara orkar du vara så diplomatisk hela tiden, undrar min kollega som betraktar högen av krisrapporter öka på mitt skrivbord, krissamtalen avlösa varandra, mobilen pipa oupphörligt samtidigt som jag författar några lagom trevliga mejl som svar på mindre trevliga mejl.

Och jag tänker att för mej är det helt naturligt, jag kan verkligen inte vara på nåt annat vis. Jag vänder hela tiden på perspektiven - om nån sa så här till mej, hur skulle jag uppfatta det då? Om jag säger så här så blir det bättre, budskapet är tydligt ändå.

Det spelar liksom ingen roll om de i andra änden av luren inte tänker så, det bjuder jag på. Om det är nån som måste vara mjuk i mitten, så föredrar jag att det är jag.

Lyckan kommer, lyckan går

Jakten på Lyckan - kolla på det! Ett ovanligt rörande telefonsamtal på slutet i det senaste avsnittet (2), ja visst är det lite Oprah över det men det faller jag för ibland.

I soffan på Vodka Revolution

Efter alla nudlar igår så gick vi till Vodka Revolution och sjönk ner i den stora soffan i hörnet som vi alltid sitter i. Det var inte mycket folk och inga gigantiska förväntningar i luften som det är på fredagar och lördagar. Det var singla-slant tema i baren, så när jag beställde singlade bartendern slant och jag fick välja krona eller klave, för att vinna en dubbel gratis beställning. Och jag fick rätt, och blev ypperligt nöjd med denna lilla överraskning. Sedan satt jag i soffan och njöt av alla sena 90-tals och tidiga 2000-talshits som spelades, och imponerade på min man genom att kunna rappa med i texten till I've got 5 on it. Jag hade helt glömt bort alla dessa låtar, men nånstans i kroppen hade de lagrats. Det var en rolig upptäckt.

Den sista tisdagen i januari

Tisdagar är alltid värst. Januari-tisdagar är extra jobbiga. Men, livet rullar på. Imorgon har jag en mindre stressig dag planerad. Och nästa vecka är det ju februari. Och nu tänker jag gå och äta trerätters på nudelbaren bredvid. Bara för att. För att förgylla en tisdag.

Tänka positivt

I love her!

Vårväder

Fargate i något som skulle kunna vara vårsol?

Västerbottenost?

Jojo, det har börjat säljas mer svensk mat i London står det i Aftonbladet. Jag hoppas trenden sprider sej hit upp!

Exportrådet är välkomna att höra av sej, jag har tänkt på det här länge.

Ironi

Den här Emo Phillips, och Nils Ferlin, ja de har lite drag av varandra tycker jag när jag läser den här dikten och några Emo-skämt i ämnet:

LIVET OCH SKRIFTERNA (ur Barfotabarn (1933))

En helig man han läste om korparna som så:
väl så eller skörda de intet
- Vår herre han föder dem ändå!
En helig man han gick sig i ödemarken ut
att rätta sig helt efter detta.
Och sagan den förtäljer - när fjorton dar var slut,
att korparna åto sig mätta.

Take-a-home

I fredags hade vi tänkt oss en traditionell take-away-kväll då vi båda haft en synnerligen lång vecka, men efter en liten promenad förbi affären tänkte jag att jag kunde väl slinka in och köpa lite exotiska grejer och göra ett eget försök. Såsen köpte jag färdig - chinese stir fry sauce hette den, men annars hade jag färska ingredienser och himmel, så gott det blev, och så enkelt! Det är så underligt att jag inte försökt detta förr:

Stek bitar av fläskkött, kyckling eller biff.

Skär vårlök i centimeterstora bitar, fräs tillsammans med minimajs och sugar snaps i olja, släng i finhackad paprika och chili, samt små blomkål och broccolibuketter.

Koka risnudlar och blanda sen med grönsakerna & köttet, bara hastigt så att det blir varmt, och häll på såsen.

Färdigt!

Peace Gardens by Night

Sheffield-magic.

Axelvaddar och stereotyper

Ledmotivet från filmen, med en härligt banal text om att snyta barn och fixa brödrosten, men refrängen är schlagertjusig tycker jag: I know, nothing stays the same, but if you're willing to play the game, it's coming around again. So don't mind if I fall apart, there's more room in a broken heart.

Heartburn, en film med Meryl Street och Jack Nicholson från 1986, tittade jag på igår. Jag tyckte mycket om den. Det är en sån där film som om den hade kommit idag så hade filmkritikerna blivit arga och feministerna tjuriga och männen hade skrivit långa krönikor om att den visar en helt fel mansbild. Men man kan strunta i det. Bara sjunka in i axelvaddarna, leta efter ett minne av hjärtesorg orsakad av en karl och riktigt vältra sej i tillhörande känslor. Dessutom är filmen ganska rolig ibland. Och på slutet tyckte jag att den fick ett överraskande djup när den kvinnliga huvudrollen analyserar hur sårbar kärlek kan göra någon. Och snarare kanske än att kärleken är blind, så är den överseende, ibland in i absurdum, om man älskar tillräckligt mycket:

...Well, to love someone so much, or to think that you want to love them so much
that you just don't even see anything.

You decide to love him. And you decide to trust him, and you're in the marriage.
And you're in the... You're in the day-to-dayness of the marriage and...

You sort of notice that things are not the way they were, but it's... It's a...
A distant bell.

And then when things do turn out to have been wrong, it's not that you knew all along.
It's just that you were ... somewhere else.

- You'd have to be living in a dream.
- Yes.

Yes. So...  And then the dream dies. And the dream breaks into
a million tiny little pieces. Which gives you a choice. You
can stick with it, which is unbearable,  or you can just go off
and dream another dream.

En person som jag önskar att jag kände

... Det är Tiffany Persson från Staffanstorp.



Men där bor kanske en liten Tiffany i oss alla.

Rengöring

Jag städar och lyssnar om och om igen på den här låten.



Och tänker att snart är den här veckan slut. Snart är januari slut. Snart så kommer våren, och kanske kan det börja spira i mej också, nån liten fantastisk ide som gör livet lättare? Jag är hursomhelst både rustad och luttrad för det mesta.

I've got a hammer
And a heart of glass
I got to know right now
Which walls to smash

I got a pocket
Got no pills
If fear hasn't killed me yet
Then nothing will

En passande dikt

Ingen förstår januarisvårmod som Nils Ferlin:

SOM NU

Jag också ville väl andra
och ljusare stigar att gå -
andra stigar att vandra
förrn mörknaden faller på.

Jag också - skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder - om inte till lycka
så bara till vardagsro.

Jag också kunde väl hitta
ett ärende - likasom du.
Det blir lite tradigt att sitta
och stirra tillbaks - Som nu.

Andra människor

Idag, är jag synnerligen trött på andra människor. Nu ska jag äta en stor stek med sallad och tänka att jag är ett ensamt litet lejon på en avlägsen planet. Och kanske sjunga lite på den här låten (som Nanna tipsade mej om en gång i tiden):

Trängd

Jag saknar en skogspromenad. En liten sjö. Gångvägen bakom min lågstadieskola. Jag letar mej in till min lilla oas, paviljongen i Botanical Gardens, som är öde och tyst och det enda ställe som man kan hitta grönska i januari. Idag har det varit solsken, säger maken, men det vet jag inget om. Jag har suttit bakom en tät rullgardin i möte efter möte, pratat i telefon och lärt mej nya dataprogram. Stirrat den våta sura yllefilten som är makt i vitögat och känt att vad jag än gör så kommer den närme och sveper in mej och klibbar sej fast vid min hud. Jag känner mej desillusionerad en stund. Sen gör jag matlåda. Keep calm and carry on heter det. Fast jag tar ett stadigt tag om det som min morfar alltid kallade min särart. Den ska man vara rädd om.

"Jag har bott i Sverige i 30 år, och jag har bara en enda vän"

En intressant dokumentär. Om Sverige och svenskarna. Och hårdhetens religion.

En till bakgata

Den här gatan såg förmodligen precis likadan ut på 60-talet. Tidstypiska lägenehtstorn i bakgrunden. Ganska oansenligt. Den tjusiga mataffären Waitrose skymtar till höger. Där av alla ställen, kan man köpa inlagd sill. Och iaktta rika pensionärer som har matchande tröj-och koft-set med brosch och vågigt hår och äter scones allihopa i kafeet innan de börjar själva handlingen. Sån, har jag tänkt att bli.

Synd att det ska vara synd

Jag kikar lite på dagens gudstjänst i Svt. Efter en mycket lovande inledning som känns fräsch och informell, med bilder från ett studentkök, så börjar den första bönen, som handlar om synd och förlåtelse.

Då fladdrar istället mina tanker iväg till min nyupptäckta kärlek ståuppkomikern Emo Phillips, han som säger:

When I was a kid I used to pray every night for a new bicycle. Then I realised that the Lord doesn't work that way so I stole one and asked Him to forgive me.

Och jag tänker att jag har redan haft min gudstjänst, där med äggröran.

Språkförbistring

Inslaget i senaste HippHipp om intervjun med den danska musikprofessorn fick mej att tänka på de här klippen från norsk TV:

Gråskala

Idag är det januariväder. Ösregn, blåst och en himmel som tjock våt ylle. Jag har ingen som helst tanke på att gå utanför dörren idag, men sätter ändå på mej min älsklingskjorta och dyraste parfym. Sen löser jag en hel sida sudoku, två korsord och en ordfläta, dricker två stora muggar kaffe och äter upp de sista lussebullarna jag hittade i frysen. Som brunch lagar jag engelsk frukost i långsam takt. Jag grillar portobellochampinjoner och tomathalvor och knapersteker bacon. Till sist gör jag en äggröra som bli så len och fin och perfekt att jag nästan blir tårögd. Äggröran har alltid varit min svaga punkt. Men nu har jag kommit på knepet: Man ska värma den ömt och försiktigt på svag värme så att den riktigt känner att man bryr sej om den.

Maken ger sej ut på cykeltur trots vädret och jag bäddar nya lakan i sängen och sätter på en maskin tvätt, som mullrar så trivsamt i bakgrunden. Sen sätter jag mej tillrätta och spelar The Sims. Maken säger att det är ett typiskt chefspel; alltihop går ut på att man styr vad spelgubbarna ska göra. Jag menar att det är ett kreativt spel och jag spelar för att jag tycker om att bygga hus och inreda, inte alls för att det är skönt när folk gör som man säger. Då ler han bara lite grand.

Jag tänker att det är ganska skönt med sånna här januaridagar också som blir just som man säger åt dem utan att ställa några krav alls.

Det här med äggröran, ja det ska jag tänka på länge.

Nedan en bild från i fredags på en liten grå ekorre som knaprar på en nöt - han sitter lite gömd men jag hade inte hjärta att gå närmre och störa i maten, han verkade så nervös av sej.

Sheffield-kärlek

Sheffield är ett arkitektiskt potpurri. Det är bara att lära sej att älska det! Och nu, efter fem år, så älskar jag det. Kontrasterna, färgerna, det hysteriskt moderna och de enträgna gamla stenbyggnaderna, tegel med sot från fabrikerna, de perfekta glasfasaderna på de nya skyskraporna, alltihop tycker jag om:

De stora fina 1800-talsvillorna med ståtliga järngrindar och trädgårdar fyllda med rosor ...De smala höga stenhusen med vildsinta nymålade dörrar i vilken färg som helst ...Skyskrapor med små små inglasade balkonger ...
En triumfbåge i ett lägenhetskomplex ...Councilflats av det nyare slaget med paraboler, jag gissar på sent 80-tal ...Vikorianska skolor bredvid nytt kornblått tegel och ett virrvarr av trappräcken ...Nattklubbar i parkeringshus ...
Och så rivjärnet mitt i stan.

Det har jag också undrat

HippHipp norrmannen och svensken diskuterar väsentligheter i tältet innan läggdags:

- Du, Torvald?
- Mmm.
- Jag tänkte på en grej här. På nyårsafton, då skjuter dom ju alltid en jädrans massa raketer. Det vet du va?
- Mmm.
- Och så går de ju alltid ut med varningar, att man ska tänka på hundar och djuren och så. Känner du till det?
- Mmhm.
- Men nånstans så är det ju väldigt konstigt för att om det nu är så farligt för djuren, hur kommer det sej då att vi har på TV i Sverige nyårsfirande på Skansen, där det är skitmycket djur. Har du tänkt på det?
- Nej. Gonatt.
- Alltså där dom skjuter raketer, där är det mest djur i hela landet. Det är som att säga till dom att nu ska vi spränga här bland lemurerna! Förstår du int va jag säger?
- Jag förstår.
- Vad har du för synpunkt på det då?
- De kanske delar ut hörselproppar till alla djuren.
- Gör dom?
- Gonatt.
- Har sälar öron? De kanske inte upplever fyrverkerierna. Varför gör man inte reportage om sånt?

(Klippet finns inte utlagt men scrolla fram till 23:44)

Vårvindar friska

Idag, 14 plusgrader. Och sol, i en hel timme!

"It's birthday season approaching"

Denne komiker var tydligen inne på 80-talet. Jag såg honom inte förrän igår, på BBC3. Det var ögonblicklig förälskelse. Vilket original!

Bosse Batongs lilla hus

En gammal polishytt (police box) har bevarats utanför stadshuset. Det fanns många sånna här förr i tiden, från början av 1900-talet och fram till 1950-talet. Polisen använde den för att kommunicera med polistationen via radio, äta lunch eller stundom som ett temporärt fängelse innan bättre alternativ erbjöds.

Nu används denna av så kallade 'city ambassadors' som är någon slags blandning av ordningsvakter och guider på stan. Väldigt söt, är den.

Kommersen, kommersen

Karusellen vid Barker's Pool reflekteras passande i de sista readagarnas röda, pockande skyltfönster. Det går bara runt, runt, runt. Snart blir det hjärtan i fönstren. Sen pastellägg. Innan pumporna. Och det blir jul igen.

En mysig affär

Den här affären är ny på Division Street - The Last Supper. Mycket skandinavisk design och inredning. Dessutom kan man dricka kaffe och äta hembakt bröd i affären. En trevlig ide!

Hälsning från Sverige

Det slår mej att under hela 2010 så besökte jag inte Sverige en enda gång. Idag fick jag iallafall en hälsning därifrån. Från CSN. Jag beräknas ha betalt studielånet om 21 år. Under hela den tiden kommer jag få hälsningar hemifrån. Jag försöker se på saken positivt. Och kanske boka några Sverigeresor iår iallafall. Så att jag kan börja förknippa stället med nåt trevligare än studielån. Jag tror det vore nyttigt.

Sheffield i eftermiddagsljus

Det är något speciellt med januariljuset, så milt och försiktigt. Sheffields byggnader mjukas upp och ser vänliga ut. Den blå himlen varade bara över helgen dock - idag har det regnat igen.

Sheffieldska baksidor

Jag fick lust att gå på alla gator jag inte brukar gå på in mot affärerna - alla de bakom och vid sidan av. Resultatet ser ni här - det kändes nästan som att jag såg Sheffield för första gången!
Gatuskylten Backfields vittnar om att här slutade stadens gränser en gång i tiden och fälten runtomkring började.