Jag tänkte fundera lite över vad vi gör på nyår egentligen idag. Det ser lite olika ut i England och Sverige. Först och främst så har inte fyrverkerierna på tolvslaget någon särskilt framträdande roll här. Raketer hör Bonfire Night till, vilket man kan läsa om här. Man har heller aldrig hört talas om klassikern Grevinnan och Betjänten, som ironiskt nog är en engelsk sketch från 20-talet. Däremot så sjunger man den gamla skotska sången som ingen kan texten till, eller förstår heller, varken engelsmän eler svenskar (men kanske skottarna får man hoppas), kallad Auld Lang Syne. Om någon har lust att lära sig den så går texten så här:
Should auld acquaintance be forgot,
And never brought to mind?
Should auld acquaintance be forgot,
And auld lang syne.
CHORUS:
For auld lang syne, my dear,
For auld lang syne,
We'll tak a cup of kindness yet,
For auld lang syne!
And surely ye'll be your pint-stowp,
And surely I'll be mine,
And we'll tak a cup o kindness yet,
For auld lang syne!
We twa hae run about the braes,
And pou'd the gowans fine,
But we've wander'd monie a weary fit,
Sin auld lang syne.
We twa hae paidl'd in the burn,
Frae morning sun till dine,
But seas between us braid hae roar'd
Sin auld lang syne.
And there's a hand my trusty fiere,
And gie's a hand o thine,
And we'll tak a right guid-willie waught,
For auld lang syne.
Auld Lang Syne torde vara 1700-tals engelska för Old Long Since och betyder något i stil med Times Gone By. Man ska inte glömma sina vänner bara för att tiden går, kan man väl kalla budskapet. De flesta engelsmän tycker det är hemskt pinsamt när de måste sjunga den här sången eftersom de både är socialt blyga och saknar den Skansen Allsångsträning vi svenskar får given oss. De dricker därför oerhörda mänder alkohol och när det blir dags för den obligatoriska kyssen precis efter sången, nedräkningen och tolvslaget så kysser de ofta precis vem som helst. Jag väljer därför att fira enbart med min man av säkerhetsskäl.
En beröringspunkt har dock de svenska och engelska nyårstraditionerna i dikten Ring, klocka, ring eftersom denna dikt är skriven av engelsmannen Lord Alfred Tennyson. Man läser dock inte dikten här, och den svenska versionen är en väldigt fri översättning av Edvard Fredin. Orginalet ser ut såhär, ni kan ju jämföra med Malmsjö inatt:
Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.
Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.
Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.
Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.
Ring out the want, the care the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out my mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.
Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.
Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.
Ring in the valiant man and free,
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkenss of the land,
Ring in the Christ that is to be.
Skådespelarna som läser upp dikten brukar dessutom modulera om den ytterligare, så att den får en modern klang.
Nu ska jag leta upp en Grevinnan och betjänten video på nätet så jag får lite nyårsfeeling. Och här är klänningen jag ska ha på mej ikväll:
James: The same procedure as last year, miss Sophie?
Miss Sophie: The same procedure as every year, James!
Gott nytt 2009!
