Baktankar

Idag är en sån dag när man tänker igenom saker och ting. Dels för att det är slutet av året, dels för att det varit en turbulent dag på jobbet. Det är både skönt och skrämmande när de saker som är viktigast skiljer ut sej självmant och man bara vet. Av många anledningar har det varit ett ganska underligt år. Stressigt, suddigt, påfrestande och flera händelser som skakat grunden ur och under mig. Idag känns det ändå som att det är rätt att jag bor här, rätt att jag har det arbete jag har och absolut rätt man jag lever med. Och det är då inte fy skam att veta. Idag på jobbet så fick jag bara en insikt, att det är här jag ska vara. Det är viktigt att jag finns här. Det var väldigt fint för jag tvivlade mycket, särskilt under julhelgen. Men som så ofta förr så kommer belöningen i detta jobb oväntat och extra värmande. Jag tvivlar på att man kan få samma känsla i någon annan bransch.

Man frågar mej ofta om jag saknar Sverige. Den frågan blir mer och mer komplicerad att svara på. Jag har aldrig riktigt varit typiskt hemkär någonstans. Hemma måste väl vara där man trivs. Det är konstigt, för varje gång jag har ett nattpass på jobbet så vaknar jag 06.22 exakt på morgonen och alarmet ringer 06.30. Någon del av mig måste tro att jag är hemma där. Någon del av mej kanske till och med saknar att vakna då när jag är i min egen säng. Det är så små saker som gör att man känner sig hemma, som är lätta att återskapa, så länge man är trygg. Och trygghet är mer komplicerat än att byta land. Nej, det var inte så underligt att fira jul på julafton med en massa fisk i ättika och sen nästa dag äta kalkon och brysselkål. Det kändes ganska naturligt. Det skulle vara konstigt att vara i Sverige nu. Jag skulle sakna gammon, sheffielddialekten och det söta 20 pence myntet. Det skulle plötsligt vara en stor del av mitt liv som inte går att dela med sej av. Det skulle vara tråkigt.

Jag avslutar med en typisk Sheffieldbild jag tog häromdan. Man måste bara förälska sej i taxibilarna. Arts Tower i bakgrunden, fult eller charmigt, k-märkt är det iallafall. I ett av de här viktorianska husen ligger dessutom mitt jobb, och jag bor ett stenkasst bort. Jag skulle kalla det hemma.