fredag 5 september 2014
Någonting djupt inuti
Det händer att jag säger till maken att kan vi inte åka ut och titta på får och kor ikväll? Det är liksom något som drar djupt inuti mej. När jag har suttit där i kvällssolen och tittat en lång stund, då känner jag mej helt lugn och som någon slags urcell inuti blivit tillfredsställd. När det är vinter, då kan jag sakna det alldeles oerhört. Ja, så kan man också vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det måste vara från min farmor och farfar genetiskt som varken du eller jag hann träffa, det tänker jag på då och då, att jag aldrig mött den äldre generationen, (föräldrarna), på mammas eller pappas sida. Och din morfar tyckte mycket om kor och hästar:-), skönt att du fick lära känna din mormor och morfar och har fina minnen.
Ja så är det kanske. Maken har inte alls samma behov däremot vill han gärna sitta i skogen :)
Det talar till mig också, det där. Fast jag skulle aldrig ha satt ord på det som att åka ut och titta på kor och får. Kanske för att där jag växte upp kom man oundvikligen förbi kor och får när man åkte ut en runda. Men det där att åka ut en runda på kvällen, genom vacker landsbygd. Det är något med det, djupt.
Annannan: ja jag blir väldigt lugn av det. I Stockholm saknade jag det mycket, här är landsbygden nära och levande på ett annat sätt även om jag fortfarande bor i en stor stad. Det är kanske djupt rotat i barndomen det där, vem vet, men jag var ofta hos mormor på landet på somrarna och kanske tänker jag på det.
Att sitta och kolla på får och lamm men även kor och ja, djur av alla slag är väldigt rofyllt. Och inte långtråkigt alls. I våras var vi till yttre hebriderna och där finns inte mycket alls att göra. Men det finns massor massor av får och lamm. Och jag fann mig själv sittandes och bara iakttog dem hur länge som helst. Var såå rogivande och väldigt underhållande!
Scottish moments: ja lamm, när de leker och stångas och har sej, jag skulle kunna titta på dem en hel dag :)
Ja men ja!
Nu kom jag ihåg när min semester just börjat i år. Eller egentligen inte ens börjat, jag hade bara ett andningshål innan kongressen som var det sista innan semestern. Vi var i Lissabon och gick i Gulbenkian-parken där det finns en vacker, japansk-inspirerad damm med änder och koi-karp. Vi satt på en betongbänk i halvskugga och framför oss var en andhona och två trekvartsvuxna ungar som guppade omkring i det alldeles klara decimeterdjupa vattnet, mellan vasstrån. De vilade sig, halvsov. Och jag ville bara inte gå därifrån, ville inte göra något annat den ljumma sommardagen än sitta där och också vila mig.
Annannan: kanske är det så att vi generellt saknar närheten av djur som vi har varit vana vid på ett annat sätt i hundratusentals år innan industrialiseringen? Jag tror det är nåt vi har förlorat. Att titta på slumrande djur är fint. Man blir nästan alltid trött själv. Så är det någonting vackert i det att bli litad på att våga sova bredvid.
Skicka en kommentar