Språket utan gränser

Det som plötsligt uppenbarar sej framför mej med skarpa konturer är detta att när jag tänker på Sverige, saknar och längtar efter Sverige, så är det egentligen ord om Sverige jag tänker på.  Lingon, tallskog, julafton, namn på platser och personer. Jag tänker på detta när jag läser i Språktidningen, om författaren Lena Andersson som slår fast att hon älskar det svenska språket men inte Sverige.



Det är en intressant skillnad, och ett ovanligt uttalande som man först värjer mot sej av gammal vana av att älta diskussionen om svenskars ambivalenta förhållande till att vara stolta över sitt land. Men det här är någonting annat. Så fort älskandet gäller själva landet så omfattas också gränserna, inneslutandet, uteslutandet, linjer på kartan, fast orden flyger fritt och jorden är rund. Det är fint att tänka så. Orden kan jag dela, utan gränser. Det finns ord om England som jag älskar. Moors, middle bacon, jigsaw, bunny rabbit.

När jag ser SVTs program om Sundsvall, och intervjun med kvinnan som berättar att hon delat med sej av sina vindruvor till en tiggare utanför affären, och en man från Syrien berättar hur han delar upplevelser med henne, så är det just det ordet dela jag inte kan glömma. Att kvinnan med vindruvorna sa att hon delade med sej av dem, inte att hon gav några. Att mannen fån Syrien delade minnen, att han tänkte att det kunde ha varit jag.

Jag tänkte på detta med språk, som påverkats sen urminnes tider av varandra, som varken har en början eller ett slut, att det är en vacker motsägelse att ett språk är gränslöst samtidigt som man måste lära sej om just dess gränser för att kunna prata det. Tänk om man kunde sluta tänka så om nationalstaten. Att den bara inte fanns. Eller var rund.