Tankar från en 30-åring

Kan man inte fira i Sverige med närmaste vänner och familj så ...

... Kan man ju åka till IKEA! Svensk och brittisk flagga tillsammans, kändes symboliskt idag.

Vi har firat lugnt idag. Jag mådde inte så bra imorse men piggnade till när maken föreslog födelsedag på IKEA. Picknick hade vi tänkt först, men jag var för trött för en långpromenad och vädret såg opålitligt ut. IKEA blev det alltså, där vi avnjöt en vansinnigt bilig och faktiskt mer än ljum denna gång, trerättersmiddag i ett larm som lät som ett krig. Det var knökfullt i restaurangen just, verkar som en hel del engelsmän som förmodligen bor i närheten åker hit bara för att äta. Nåja, har man spenderat en stor del av sin uppväxt på IKEA i Kungens Kurva är detta inget som bekommer en särskilt. Maken däremot blev alldeles darrig bara han såg kön. Jag dirigerade vant honom genom lekhagar, kundvagnar och överfyllda brickor till ett trevligt fönsterbord, tog beställning eftersom menyn hade jag snappat upp på plakaten i entren redan, grabbade tag i en sån där fantastisk brickvagn som man kan köra en massa brickor på samtidigt (upptäckte också att maten skvätter en del på en sån så nu har jag lite lingonberry-souvenirer på mina vita linnebyxor) och bara öste på med mat. Det finns ingen väg tillbaka - har man missat att ta tag i en pytteliten kaffekopp precis vid infarten till kön - no coffee for you. Missar man brödet - vilket en ung mamma gjorde och försökte knöla sej tillbaka, snubblade över en man med käpp och rev ner brödkorgen - angry looks från personalen.

Kräftsallad med en centimeter ost och kall ostpaj. Kan skippas.

Köttbullar, mmmmmmmums!

Jag däremot, jobbar som ett proffs. Gravad lax till maken, den nya kräfttallriken som ser makalöst äcklig ut men ändå måste provas, till mej. Kaffemuggar och glas har jag redan staplat på mellersta våningen i brickvagnen. Sen dags för köttbullarna. Det dryper av svett om köttbullekarlen. With mashed potatoes please säger jag med det blir "chips" av bara farten. Inte på min 30-årsdag, tänker jag, då ska jag banne mej krångla även i IKEA-kön för att få det jag vill ha för en gångs skull. Och en skopa potatismos blir det, på ett eget fat för det får inte plats bland alla köttbullar. Desserten, rabarberpaj till mej och strawberry tart till maken, slängs på i farten. Betalar gör jag fort som tusan, räknar snabbt upp allt på vagnen och drar kortet och så jaga iväg till besticken, och slåss vid drickautomaten. Kaffe går jag tillbaka och tar senare för denna sista strid vid drickat suger verkligen musten ur mej. Maken är imponerad, och nöjd. Han går till och med snällt runt i hela IKEA-varuhuset utan att gnälla. Jag köper himla bra grejer, flera av krukorna med spets som jag är så förtjust i, lite lampskärmar och ljus och annat (jag tror aldrig att jag någonsin varit på IKEA utan att köpa ljus och/eller batterier), billiga krukväxter, extremt många TEKLA kökshanddukar (maken har pippi på dem), fina ramar och en ny matta till köket.

Söndrum, Kvek och Skubb - namn på könssjukdomar? Nej, på trevliga saker till hemmet.

Kommunist-ost. It is what it says, it says what it is. En ost. Som är lagrad.

Efter IKEA kilar jag in en snabbis på Laura Ashley och bara kikar lite. Där är jag helt ensam i affären och en människa är anställd enbart för att hälsa välkommen i entren. Kontrasten kunde inte vara större!

Väl hemma har det ätits prinsessbakelser och nu ska det bli en fortsatt lugn filmkväll. Lite annorlunda är det allt att vara 30, det tycker jag. Två tankar har snurrat mer än vanligt: om, och i så fall när, man ska få barn (besöket på IKEA bland alla blålila skrikande meterhöga varelser satte emfas på om), samt att hela denna tiden som jag har levt, lika länge, och längre, ska jag arbeta. Oh dear.

Makens presenter, bordet är en av dem, lådan full med tjusig tvål och så parfym. Krukorna och emaljkannan är presenter till mej själv.