Det gick inte så bra att ta sej till jobbet igår. Jag försöker; tvättar mej, klär på mej och spyr mellan varje moment. Förvånande långsamt smyger sej insikten på att kan man inte gå nerför trappan utan att behöva ta en spypaus kan man nog inte heller gå uppför en backe till busshållsplatsen. Maken fladdrar omkring som en ilsken mygga och försöker liksom mota tillbaka mej i sängen samtidigt som jag börjar ringa runt för en lösning som jag vet inte finns. Det klarnar mer och mer för mej att jag inte kommer någonstans, både bildligt och bokstavligt. Lösningen som inte är någon lösning, att någon som redan jobbar över sin förmåga ska ta på sej också mitt jobb, får till slut motvilligt ske. Jag avskyr när det blir så. Det går emot min moral och min tro och hela övertygelse som människa. Maken är lite mindre dramatisk. Du fattar väl att du inte kan jobba när du spyr, säger han. Så är det inte mer med den saken.
Tiden som i början av veckan gick så långsamt börjar nu bara flyga förbi. Jag har förlorat begreppet om tid. Den bara går, utan takt. Jag ligger i sängen och lyssnar på svensk radio. Tittar ut genom fönstret. Varje gång jag går nerför trappan så blir jag alldeles genomsvettig. Fast jag duschar lika ofta som vanligt är det varje gång som att skölja av ett lager av urtidssmuts. Jag ligger och känner mej äcklig, trött och irriterad när maken kommer in med en kopp te och en stort leende. Det är så trevligt säger han, att ha tid att umgås lite. Så här mycket har vi inte varit tillsammans på flera år!
Det sjunker in i mej vad det är han säger, och att det är sant. Vi är ibland nästan som främlingar för varandra. Rutinerna efter det vanliga morgonflängandet och innan vi säger godnatt och tittar en stund på TV ihop de kvällar jag inte jobbar natt, de finns inte. Ungefär som när vi flyttade ihop första gången. Jag svarar att är det så roligt att umgås med mej som bara ligger här och svettas, men det är det, lovar han. Du är ju här iallafall. Inte i telefonen eller datorn eller påväg någonstans. Jag hatar dina jobbtelefoner (för tillfället har jag tre), säger han med eftertryck.
Jag har lyssnat på en hel massa sommarpratare som säger att ingenting är omöjligt. Företagsledare, uppfinnare och Christer Björkman. Det har inte hjälpt alls. Jag känner mej mer som Mias olyckliga kvinna som gjort om sej i Go Kväll och läst Att välja glädje och nu förstår att hon inte är glad men att detta är helt hennes eget fel. Utgångspunkterna att köpa sitt första hotell, uppfinna ett batteri eller starta en frisersalong i Borås och sikta uppåt därifrån, känns inte helt förankrade i mitt liv.
Inte heller vill jag köpa en gård mitt ute i ingenstans och skaffa höns, vara voluntär i Asien, starta kafe, sjunga i kör, göra fula silversmycken, gå i kloster eller något annat veckotidningstips för att göra livet roligare.
Jag vill bara hinna vara lite långsam och mej själv. Ska det vara omöjligt?
6 kommentarer:
Var rädd om dig! Det låter som om du är på väg mot utbrändhet eller så? Finns det någon möjlighet att dra ner på antalet jobbtimmar? Jag inser att (som du ju beskrivit det hela) egentligen skulle behövas fler som arbetar eftersom ni som är där inte räcker till. Men jag vill verkligen vifta lite med varningsflaggan för de här tecknen är inte helt bra. Jag har vänner som gått in i den berömda väggen. Det är inget jag önskar min värsta fiende. Och du tänk på att ingen blir hjälpt av att du blir sjuk (och nu menar jag inte att du kräks lite, utan att hela du blir riktigt riktigt sjuk). Så försök verkligen att sköta om dig och glöm inte att andas!!!!!! Och fundera över din jobb- och livssituation.
KRAM!
Saltistjejen: Jag aktar mej för väggen så gott det bara går :) Men jag undrar verkligen, hur gör folk?
Det låter helt otroligt hemskt! Du är viktigare än något jobb i världen just nu. Oavsett vad du jobbar med (när man jobbar med människor känner man ett otroligt ansvar!!! Vilket man ockå har). Som Saltis sa, ingen blir hjälpt av att du mår dåligt...Jag vet ju inte allt om ditt arbete eller din arbetssituation, men jag skulle nog föreställa mig att det finns någon överordnad på nåt sätt? Vad säger hon/han?
Trillingnöten: Vi sitter nog alla i samma båt där så det är inte så mycket man kan göra utom att oroa sej för varandra. England befinner sej i kris och i den sociala sektorn finns knappt några pengar alls. En omöjlig ekvation. Just hög arbetsbörda tillsammans med högt ansvar och låg lön är väl den moderna kvinnans lott :)
Kändes skönt att höra när vi pratade att tempen gått ned, är åt rätt håll alltihop tror jag. Du skulle behöva denna vecka förstås och nästa för att återhämta dig, bara kunna ta en promenad, vila, äta nyttigt och än mer skulle du behöva en månads semester, du har ju bara haft de två veckorna här. Och med tanke på all övertid så finns mycket tid rent logiskt att ta av även om jag vet det inte fungerar så.
Känner igen det klibbiga och eländiga, fy så jag såg ut på sjukhuset när jag åkte hem, kände knappt igen mig själv och hemma stupade jag i säng men dagen efter tog jag långbad, tvättade håret tre gånger, alla febertoppar och klibb hade satt sig överallt, tyckte t o m håret ändrat färg:-). Kan trösta dig med att det kändes bättre rätt så snabbt ändå. Och det är bara en månad sen men känns som ett år, tur man glömmer så bra.
Det är tid att vara sjuk du behöver och tid att bli frisk, hoppas det kan bli någon balans i arbetssituationen. Och skulle ni inte vara lojala med varandra och hjälpas åt som ni gör då kraschade allt snart. Åh vad jag känner igen eländet från sjukhusvärlden men jag har blivit rätt gammal ändå, ibland är jag förvånad. Räddningen är väl ett positivt lynne och att hitta nåt halmstrå här och där, jag tror jag är bra på att hitta dem och vet du är ännu bättre. Du får nog ihop en hel julprydnad,-). Fast är man sjuk så är man, då skulle det vara skönt att få vara bara det.
En sak tänkte jag på så det blir realistiskt, du har fyra sjukdagar på flera år, dessa nu, alltså fyra totalt, så försök se klart:-) men jag är likadan, synd vissa saker går i arv...och far din minns bara de få dagar han var hemma efter operationen fast han är ju aldrig sjuk å andra sidan:-)
Skicka en kommentar