Mjuka kanter

Det börjar väl arta sej igen, livet, efter den totala utmattningen förra veckan. Bara att inte ha jourtelefonerna lyfte ett tungt ok från mina axlar. Det är svårt att förklara hur pressande och stressande det är att jaga efter de satans otygen. Går man på toa - då ringer det. Tar man ett bad - då ringer det. När man just spetsat gaffeln med första biten middagsmat - då ringer det. När man bråkar med sin man - då ringer det. När man tittar på en film - då ringer det. Och svara ska man. Råd ska man ge. Och kriser ska man lösa. Att kunna lämna kontoret och inte behöva svara i någon telefon känns som att hoppa fallskärm uti det riktiga livet. Jag utnyttjar min frihet så mycket som möjligt. Dricker kaffe. Läser lite i en bok. Köper present till en alldeles ny bebis. Går på konditori och kollar in höstmodet (det ska vara djur i år, leopardmönstrat, ormmönstrat, krokodilmönstrat, tigerrandigt, små små renar, hästar, rävar och katter).

Något jag har lagt märke till både denna och andra kvällar mitt i veckan då jag gått en vända på stan just innan stängningsdags är att det är bara kvinnor i affärerna, en och en, lite trötta och långsamma. En gång gick en dam nästan rätt in i mej och sa förlåt skrattande och förklarade att det här var hennes egna lilla tid efter jobbet då hon gick runt helt i sin egen värld och samlade kraft för att orka gå hem. Jag förstod henne precis.

Jag köper en gammaldags skurborste i en affär och kassörskan blir alldeles till sej, för det första att någon i min generation skurar över huvudtaget och för det andra att hon kommer att tänka på sin mormor som använde skurborstar till allt av trä, bord och stolar skurade hon med hårda tag. Och jag får veta att hon har en son som är 34 år och som beter sej som ett barn och nu har hon fått nog säger hon och funderar på hur osannolikt det vore att han skulle köpa en skurborste.

På det franska konditoriet är de trevliga som vanligt och jag har inte varit där på länge men de minns mej ändå. Avnjuter en fantastiskt god äppelkaka och känner mej pånyttfödd i största allmänhet.

Snart väntar ett bad utan att bli avbruten av någonting. Det är tur att man kan se detaljerna att vara tacksam över. Ända sen jag mötte den där tanten på bussen en gång som jag skrev om, hon som tackade chauffören och Gud för en safe journey home och naturligt välsignade bussen, har jag tänkt mycket på det, att hon nog var en mycket klok människa. Varje bussresa, varje biltur som går vägen är någonting att glädjas över. Just trafiken har jag funderat över sen jag läste boken Ingenmansland, där författaren menar att vi människor inte alls är så kortsiktiga och egoistiska som oftas påstås, särskilt i ekonomiska kalkyler, och menar att en sådan sak som att trafik kan flyta överhuvudtaget tyder på att vi har stor sammarbetsförmåga och omtanke om vår nästa. Det försöker jag tänka på, för nästan hela dagarna har jag anledning att bli arg och irriterad på folk. Det hör inte till min natur att bli det, jag är i grunden en optimistisk människa som vill se det bästa i alla och blir stundtals helt dränerad när jag måste vara strikt och barsk och på skarpen. Jag tror det är det som gör mej så utmattad när jag måste jobba mycket övertid, att jag inte hinner bli mjuk i kanterna igen mellan passen och sitta  och lulla lite om blommor och livet och bilar i en rondell som är vackert som en dans. Jag får försöka att praktiskt planera in sådan uppmjukningstid hädanefter, annars kanske man blir en satkärring.