Jag sitter i en fåtölj vid ett öppet fönster och tittar ut. Det regnar och jag andas stora skopor av fuktig, frisk luft. Snart ska det enligt väderprognosen åska. Det skulle behövas en urladdning, det är varmt, nästan 25 grader. En urladdning har jag själv också. Försökte gå till jobbet imorse men hade 39 graders feber och i trappan blev jag yr och föll omkull och kröp genomsvettig tilbaka till sängen och började ringa runt för krislösningsalternativ. Maken ser alldeles gråtfärdig ut innan jag lugnar honom att jag stannar hemma. Han åker iväg och köper en massa citrusfrukt och influensapiller.
Nu börjar jag ända piggna till en aning tycker jag. Yrseln har släppt något. Imorgon finns det inga krislösningar kvar. Jag måste gå ut. Släpper febern så ordnar det sej nog, tror jag.
Tiden riktigt kryper fram. Det är en ovan känsla. För en gångs skull är jag hemma och skulle kunna åtminstone städa lite men ingenting orkar jag. Jag blir ursinnig och sätter igång att diska fast maken lovat att göra det. Jag blir alldeles matt och förmår inte ens gå upp på övervåningen på en hel timme. Bara sitter och glor och är arg. Gormar lite ibland när energin rinner till. En urladdning där med. Har börjat lugna ner mej nu. Löst korsord och lyssnat på två sommarpratare, Martina Haag - bra, och Märta Tikkanen - bättre. Det var intressant att höra om en av hennes döttrar som har ett handikapp, och relationen med hennes pappa, han som skulle behålla sina rosor, hur fin den kunde vara. Två människor som helt enkelt såg varandra precis som de var.
Jag känner igen mej i Tikkanens vilja eller snarare nästan tvång att sätta ord på allting för att kunna ta sej igenom. Jag känner också igen mej i Haags förmåga att bygga luftslott, fantisera och bli besviken. Både och sysslade jag mycket med för en 10 år sedan sådär. Jag har kommit på mej själv med att ha slutat. När jag tänker efter så var det när jag flyttade till England. Jag har slutat känna efter och slutat att drömma. Man vet ändå ingenting om någonting. Det är kanske lite bra, och lite dåligt.
Sluta
aldrig upp att drömma
häng önskans träd i rött och
blått och guld och grönt
orange och lila ovanför ditt arbetsbord.
Dröm drömmar utan gräns
och låt dem synas i väven du dunkar fram
då kan du kanske ändå
vara till tröst och hjälp och glädje
trots ditt eget tvivel
trots din smärta.
I såren växer blommor
plocka dem
och känn att vi är många
som tror på dej och följer dej
i våra tankar.
Ta emot ditt eget liv
och lev det för din skull
och ingen annans.
LEV!
Märta
Tikkanen
4 kommentarer:
Hoppas innerligt du fort blir bättre, försök vila idag, vet hur situationen är på arbetet, hoppas du får bra nattvila och mår bättre imorgon, det är otroligt jobbigt att känna pressen att vara tvungen att arbeta sjuk. Har inga råd alls att ge men kan lyssna. Och Märta hörde jag, hon är skicklig med orden, otroligt, vissa berättelser och tankar fastnade mer än andra och det var oväntat med makens reaktion på dotterns ockrafärgade femmor:-), fantastiskt att kunna se som han, där finns mycket att lära. Ska lyssna på Martina ikväll och dagens också.
Jag äter massor med vitaminer och dricker så mycket vatten jag orkar :) Febern gått ned lite.
Martina var också intressant berättare på ett annan sätt, det närmaste en est jag kommit var vår chaufför som körde hem blodprodukterna när vi var ute på turné med blodbussen, var tryggt med honom tyckte vi två 23-åringar som plötsligt hade läkaransvar också förutom vår egen yrkesroll. Han ville inte säga ett ord om sin flykt och vi tror att när de var baltutlämning härifrån Sverige så hade han grävt ned sig någonstans, han ville inte bilda familj men trivdes på arbetet och var en klippa där.
Jag tycker du bör vara feberfri om du ska gå iväg, du har haft så hög feber och det är viktigt att kroppen får sin vila, men under kan ske på ett dygn:-), puss mitt härta
Skicka en kommentar